Här kan man ju gå utan att bli dödad...

Borta bra men hemma bäst, brukar det heta. När mitt huvud träffade MIN egen kudde, liggandes under MITT eget täcke i MIN egen säng, kunde jag inte annat än att hålla med. Så jag är alltså hemma igen, åtminstone kroppsligt.
Resan hem kändes oändlig och kan vara bland det tråkigaste jag varit med om. Minuter kändes som timmar. Är ofantligt trött. Tröttare än vanligt märkte jag idag när jag somnade till Meshuggah. Jag hoppas att det rättar till sig snart.

För att göra en sammanfattning så var New York helt underbart, med vissa undantag: en duva (läs: råtta med vingar) använde min keps som toalett (han förtjänar att styckas långsamt) och en geting attackerade min säkerhetszon (och inte en svensk minigeting, utan en amerikansk som ser ut som avkomman efter en kärleksnatt mellan en vanlig geting och en myskoxe).

Men förutom dessa traumatiska inslag blev det en massa promenerande, shoppande, ätande och insupande av allt vad Manhattan hann erbjuda under två dagar. Frukost i Central Park, kvällsutsikt från Rockefeller Center. Och en massa gående. Mina fötter var inte så nöjda, men vem bryr sig? Jag hittade dock inte så mycket att inhandla, i alla fall inte som jag hade råd med. Nåväl, jag åkte faktiskt inte för shoppingen (som vissa andra). Och jag lyckades överleva Manhattan-trafiken också. En slags bedrift i sig.

Idag har jag mest sovit. Och transkriberat inspelade intervjuer. Shit, va lång tid det tar. Kommer aldrig hinna klart med det här projektet till den 20:e. Det är kört.
Just nu tar jag dock en paus och slötittar lite på Dreamcatcher. Det är väl kanske inte en bra film, men jag gillar scenerna i minneslagret. Jag skulle också vilja fungera så. Istället har jag ett stort svart hål i huvudet där massor med värdefull information spårlöst försvunnit. Så ingen fantastisk filmupplevelse att vänta, men Damian Lewis är ju med. Alltid nåt. Dessutom en skäggig Damian Lewis. Det ni.