Let's say goodbye like we said hello, in a friendly kind of way

Ni som är uppmärksamma har nog märkt att jag inte skrivit något här på ett tag. Jag har ingen inspiration, ingen lust, ingen förmåga. Jag blir alltid nere på hösten och detta år är inget undantag. Att gå i ide vore underbart, men tyvärr inte en möjlighet i det verkliga livet. Att göra det här är dock möjligt. Hur länge kan jag inte säga ännu. Jag ber ödmjukast om ert tålamod och er värme.

Så nu lämnar jag er, med denna lilla visa, och hoppas att se er igen när solen ännu en gång hittar in i mitt hjärta.

voracious children and wolves
sharpen their teeth on our bones
carrion feeds the wretched
vacant eyes peer through the hole
beggars and thieves bring down a common enemy
while pawnshop kings and corner queens
all hawk their souls for gold

lifelong victims pound and claw at the ground
searching for a way out of their skin
writhe in the cruel bloom

trying to find the beauty
in flesh torn from me
trying so hard not to lose you
in cobwebs and empty hearts

lifelong victims pound and claw at the ground
searching for any way out of their skin
writhe in the cruel bloom
witness the ghostlike shades of ourselves
searching for any way out of our skin
writhe in the cruel bloom

Suffer no fools they will not have their day
Your broken wings drag us down into the shadows

One of those days...

Påminn mig om bra musik, god öl och ändlösa leenden

Juli är snart över. Vad hände egentligen med sommaren? Just nu, sittandes med omöjligt tråkiga uppgifter, känns det mest som vinter i mitt bröst. Så det är dags för en paus. Dags att tänka tillbaka:

Peace & Love
Bäst: Faith No More, Henry Rollins, boendet, Fish&Chips, AC i bilen
Sämst: magsjuka, festivalorganisationen

Semesterkänslan
Lugnet
The man – Henry Rollins

Arvikafestivalen
Bäst: Depeche Mode och glimtarna av Detektivbyrån
Sämst: Fish&Chips, regnet

Depeche Mode
Detektivbyrån
Eagles of Death Metal

Sonisphere
Bäst: Robb Flynn (han skulle fan kunna charma barken av ett träd)
Sämst: Vädret och att ljudet, speciellt på sången, ofta var rätt kasst

Robb Flynn – Machine Head
Robb Flynn – Machine Head
Meshuggah

Dagens humör

Stenmark

Ynk...

Idag är en dag för ynkligheter. Och för att känna sig gammal. Och hypokondrisk. Jag har haft ont i ena foten sedan i fredags. På förmiddagen idag spred det sig till benet och efter det kom illamåendet. Så nu väntar jag bara på andnöd, hjärtattack eller stroke.

Jaha...

Ja, det blev naturligtvis ingen Benjamin Button för min del igår. Det var andra gången det fick ställas in. Försöker världen säga mig något?

Istället slötittade jag på Beyond the Sea, en rätt tråkig film trots att Kevin Spacey var med i den. Den hade sina stunder och herr Spacey sjunger över förväntan, men jag kan tänka mig att det är en film man måste vara på humör för att se. Och det var inte jag.

Inte blev det någon Damian Lewis heller. Har börjat titta på Band of Brothers igen och tycker att det är trevligare att titta med någon. En delad upplevelse är en roligare upplevelse. Tyvärr innebär dock detta att när ens tittar-partner inte kan titta, så blir även jag utan. Inte lika roligt. En inte helt genomtänkt strategi alltså. Jag får helt enkelt börja titta på en tv-serie som jag följer helt själv. Då slipper jag slötitta på filmer som jag egentligen inte har något intresse att se. Jag kunde ju ha börjat igår visserligen, men igår levde hoppet. Idag kurerar sig hoppet någonstans under soffan. Kanske kan jag locka fram det med lite glass...

Förövrigt finns det recensioner ute för Coraline som påstår att Tim Burton har med den att göra. Här är en av dem. Suck.

Liten i orden – liten på jorden

Ikväll har Criminal Minds säsongspremiär. Förra säsongen slutade med en cliffhanger. Såklart. Ska bli intressant att se vad som händer. Men jag kommer inte kunna se det ikväll. Typiskt. Jag ska träffa dem som jag antagligen ska göra min praktik hos. Det är inte riktigt klart än och jag är nervös. Som vanligt.
Men det är inte bara det som hänger över mig. På onsdag ska vi visa upp vårt exjobb. Igen. Jag orkar verkligen inte, men det är bara att bita ihop. Sedan är det förhoppningsvis över. Och jag kan andas ut på riktigt. I någon dag. För att sedan bli nervös och stressad igen inför den 19:e då praktiken startar. Och sedan hålla andan i tio veckor till.

I harbor thoughts of killing you…

Jag skulle inte ha gått upp idag. Det var så varmt och skönt under täcket. Jag skulle ha stannat kvar där.
Jag tror inte att respekt ska ges per automatik. Men jag tror att man ska respektera andra om de förtjänar det. Jag förtjänar det. Faktiskt. Ändå fick jag krypa för att ens få ett svar. En vecka av tystnad och sedan det där opersonliga tyvärr-brevet, fast i form av mail. Det var det jag kröp för. Tydligen.

Jag skulle inte ha gått upp idag. Det hade visserligen inte gjort någon skillnad, mailet hade fortfarande väntat på mig där imorgon, men jag hade sluppit det just nu. Trött, ledsen och liten. Det känns som att det ljuva livet fortsätter. Jag står dock fortfarande kvar på perrongen, med en tung ryggsäck vid namn exjobb. Inga planer. Någon som vill ha en deppig liten praktikant?

Jag skulle inte ha gått upp idag.

Det ljuva livet...

Jag ska egentligen inte klaga, för det finns alltid någon som har det sämre. Jag ska inte klaga, men...

Efter att ha gått vilse i regnet på väg till intervjun, kom vi inte enbart fram en halvtimme senare än tänkt utan var även blöta som två regndränkta katter kan bli. Efter att vi tagit i hand och intervjun skulle börja bestämde sig min talförmåga att helt strejka. Fick inte fram ett ord. Som tur var jobbar jag ihop med en ypperligt vältalande människa, så det gick bra ändå. Men inte tack vare mig.

På väg hem gick jag på fel tåg, på grund av trötthet, förvirring eller allmän omedvetenhet om omvärlden - välj själva. Jag blev visserligen medveten om det rätt snabbt, men hann naturligtvis inte av i Årstaberg utan fick gå av i Älvsjö. Där fick jag jag finna mig i att se det tåg jag egentligen skulle ha gått på, åka iväg i fjärran medan jag gick till rätt perrong.
Trött och less satte jag mig på en bänk där jag strax efter blev fångad i ett rökmoln då tanten (läs: aset av kvinnligt(?) kön) bestämde sig för att göra min dag ännu bättre. Jag tycker och accepterar (till en viss gräns) att rökare ska få röka utomhus, men det gör inte min önskan att slänga ner skrället på spåret mindre.

Nu är det meningen att jag ska utvinna någon slags energi från någonstans inne i mig, som inte redan gett upp och somnat i fosterställning, och transkribera. Jippie.

Over and out

Idag vaknade jag på soffan. Inte för att jag hade blivit förvisad från sovrummet, utan för att jag somnade där igår. Jag brukar vara trött, föddes nog sådan, men det har varit ännu värre på sistone. Att göra examensjobb och samtidigt oroa sig över att inte få tag på en praktikplats sliter. Det gör även den rökande grannen.
Detta leder till att jag inte orkar eller ens har tid att göra det jag vill. Som att titta på en massa film och tv-serier. Som att skriva här.

Idag har jag gått igenom och fixat bilder från intervjuplatserna. Skulle egentligen även ha börjat transkribera intervjuerna från igår. Kommer bli smått stressigt att hinna med allt. Ingen nyhet där.
Måste även fortsätta mitt letande efter praktikplats då jag fortfarande inte fått svar från de jag var på intervju hos. Det känns lite som att för varje dag som går utan svar desto mindre är chansen att det blir ett positivt besked. Skoj, skoj.

Men nu är jag för trött för att existera. Så… over and out. For now.