Två flugor i en smäll, så att säga

Idag är dagen då min ålder börjar att inledas med en trea. Trettio. 30. XXX. Jag vet inte om jag känner mig som en 30-åring, men samtidigt kan jag inte hitta några fel i att vara 30. En ålder som alla andra, misstänker jag.

Det vore skönt att kunna säga att denna dag som är min födelsedag kommer att spenderas på ett enbart trevligt sätt. Men om några timmar kommer jag vara i skolan för praktikredovisning. Skoj, skoj. Folk som stirrar på en. Som ska bedöma en. Döma en. Och förhoppningsvis ge mig godkänt.
Det är det sista jag kommer att ha att göra med den skolan. Examen. Det är dags nu. Det är på tiden. Och det ska bli så skönt. Att slippa. Den där jävla skolan. För även om jag naturligtvis haft trevliga stunder där, så är det enbart utvalda klasskamraters (och kanske... möjligtvis... vissa lärares... någon gång) förtjänst. Skolan hade INGET med det att göra. Istället erbjöd den stress, icke-fungerande teknik och dålig luft. Och det är jag hjärtligt glad över att slippa.

Så nu är det arbetslivet som gäller. Eller arbetslösheten. Någon som har ett bra jobb att erbjuda en stackars förläst och skuldbelagd gammal studentska?

Och förresten. Var är tårtan?

Att kunna andas

Det känns som att jag kan få in mer luft i lungorna. Det är ett slags lugn som har lagt sig. Den senaste tiden har varit så stressig, frustrerande och ångestfylld att det känns lite nu, när den stressen, frustrationen och ångesten har sinat, som att något fattas. Jag har ännu inte fyllt de hålen med något, förutom luft, men lugnet och glädjen börjar allt mer sippra in.

Förra veckan levde jag på hoppet. Hoppet om att kunna skicka in min layout av tidningen till tryckeriet. Egentligen skulle jag ha skickat in på måndagen, men fick aldrig något rakt svar gällande varken tryckeri eller papper. Så jag satt där på Verkstan och led. I timmar. Tills jag inte stod ut längre och gick. Svar om tryckeri och papper kom först dagen efter, runt fyra halv fem. Då hade jag suttit på Verkstan sedan halv elva. Och väntat. Försökt att sysselsätta mig. Försökt att inte titta på klockan. Försökt att inte tänka på vad jag annars skulle ha gjort denna dag som skulle ha varit min lediga dag. Istället satt jag där och blev tröttare och tröttare. Mer och mer irriterad.
Och när det började snackas om att bilderna tog upp för många färgarkssidor och att man borde kunna få ner dem i antal om man stuvade runt lite, då höll jag på att gå över gränsen för hur en civiliserad person uppför sig. Jag förstår att en ideellt driven tidning som lever på bidrag från statens kulturråd måste hålla i pengarna och få ut så mycket som möjligt för så lite som möjligt. Men att komma med en sådan sak, att ens prata om en sådan sak, dagen EFTER det att jag egentligen skulle ha skickat in till tryck...
Men jag var den snälla tysta flicka som jag alltid är och flyttade en bild för att få ner antalet en arksida. Sedan fortsatte jag vänta. En väntan som fortsatte tills torsdagen. Då var jag praktiskt taget ett vrak.

Nu låter det kanske som att jag inte haft roligt alls, att jag vantrivts och aldrig mer vill tillbaka. Men så är det inte. Naturligtvis inte. Jag har haft väldigt roligt och jag har lärt mig massor. Men saker kan definitivt förbättras, rutiner skulle kunna fixas som skulle underlätta mycket.
Men nu. Nu är tidningen inlämnad till tryck. Jag har gjort en annons för releasen. Jag har förberett för uppdatering på hemsidan och för release-utskick. Lugnet har lagt sig.

Stressen, frustrationen och ångesten har dock inte enbart haft att göra med praktikplatsen, det jobb jag gjort för dem och de problem som dykt upp under vägen. Det handlar även om tiden efter. Arbetslösheten. Återbetalningen till CSN. Allt det där som får mig att känna en konstant trötthet. Och nedstämdhet. Så kom brevet. CSN har beslutat att jag inte behöver betala tillbaka något under 2009. Jag grät av glädje. Kan inte ens komma ihåg när jag gjorde det sist eller om jag någonsin gjort det. Dansade omkring som en galning och fånskrattade. Jag kan inte förklara hur skönt det känns. Att se den där nollan i brevet. Jag kan inte ens börja beskriva känslan. Lättnaden. Den stora ekonomiska tyngden som försvann från mina axlar.
Om jag ser nyktert på det hela så är naturligtvis inte alla mina problem lösta i och med detta, jag behöver fortfarande ett jobb och jag är fortfarande skyldig pengar. Men den där nollan kändes faktiskt som en slags livlina. Och det känns lättare att andas.

Djupa vackra andetag.

Ljuset

Jag börjar att se ljuset i slutet av tunneln. Det har varit en pärs. Jag kan tänka mig att det blir lite lättare ju mer erfarenhet man får. Men såhär första gången, ansvarig för layouten av en hel tidning, har jag pendlat mellan ångest och ren och skär panik. Jag har även pendlat mellan att vilja skrika "jag är bara en praktikant, jag kan inte det här" till att rycka på axlarna och tänka "det är lugnt", vilket har fått mig att känna mig en aning personlighetskluven.
Jag kan inte förklara hur roligt det har varit, hur gärna jag vill fortsätta med detta som yrke, hur mycket jag har lärt mig och hur mycket jag vill fortsätta att lära mig. Jag kan inte heller förklara hur jävla skönt det är att se det där ljuset - underbara, ljuvliga, himmelska ljuset - i slutet av den där mörka tunneln. Och när omslag och inlaga är inskickat till tryckeriet kommer jag nog fälla några lättnadens tårar, innan det är dags för det nervösa att ännu en gång fylla mig i väntan på papperstidningen. För tänk om allt blivit fel. Om alla bilder är dåliga, om texter hamnat fel eller något har försvunnit. I skolan när man lämnat in saker hittar man alltid småfel som man inte upptäckt tidigare för att man stirrat sig blind. Tänk om det blir så nu med. Men nu kan alla som köper tidningen se det... Hu, kan inte tänka så nu. Nu ska jag bara tänka på ljuset.

I väntans tider

Jag väntar. Och väntar. Jag försöker att göra annat, peta lite på en text till hemsidan, maila folk om bilder och uppdatering av tidningskungssidan, peta på en text i InDesign. Men det jag egentligen vill göra, kan jag inte göra, för jag väntar på det sista materialet. Jag vill layouta klart tidningen, men det fattas fortfarande två texter, ett antal bilder och en annons, så jag kan inte. Det är frustrerande. Och stress-skapande.

Och för att göra saken värre så är detta tydligen en nys-dag. Har nog aldrig nyst så många gånger på en och samma dag, och dagen är nästan bara barnet än. Jag är snuvig och hostig och allmänt less. Suck.

Intressantare inlägg än så här erbjuds tyvärr inte. Det har dock kommit ut ett nytt nummer av Empire så den ska intas under de närmaste dagarna. Kanske finns det några roliga nyheter i den förutom – förbered er – att Megan Fox är snygg. Tydligen. Tack, det visste jag inte.

If I was twice the woman I could be, I'd still be half of what you need...

Jag är inte så optimistisk just nu. Inte på det bästa av humör. Det känns som att jag alltid kommer till korta. Som att jag aldrig räcker till. Eller så är jag mest trött just nu.

Gah, vad har jag gett mig in på?

Jag vet halvt om halvt vad jag håller på med. Men det är inte mina sidor. Inte från början. Och det gör det hela så mer komplicerat. Ingen sida är likadan. Det är skillnader på html:en, på doctype:en och när jag försöker att göra dem mer lika så att nästa person efter mig ska få det lite enklare så blir det bara konstigt. Tabeller och skit, det var ett tag sedan jag höll på med html och inte ens då var det vidare avancerat. Jag tar tillbaka allt jag sagt, alla de gånger som jag klagade på Flash. Det är ett gudomligt program. Jag är inge vidare när det gäller flash-script heller, men mer än html. Gah, vad har jag gett mig in på?

It's not that I hate people, I just feel better when they're not around

Idag jobbar jag hemifrån. Känner mig fortfarande krasslig och att ge mig ut i pendeltrafiken igår hjälpte väl knappast. Jag fungerar ändå bäst hemma. Är inte så mycket för att ha en massa människor runt mig. Några går bra. Jag skulle bli galen om jag var helt ensam jämt. Men att kunna jobba hemifrån är lite av en dröm.
Jag är medveten om att det knappast skulle hjälpa mitt sociala handikapp att jobba hemifrån, men just nu orkar jag inte tänka på det. Jag har gett upp hoppet om att bli som alla andra. Då är det bättre att koncentrera sig på att bli den bästa av mig, som jag kan bli. Nej, nu måste jag sluta innan jag blir helt täckt med kliché.

Glitter is the herpes of craft supplies

Jag är trött. Mest kroppsligen idag, men det hjälper föga. Känns som att jag fortfarande bär på något som inte brutit ut. Jag vill att det ska bryta ut och bli något som jag sedan kan tillfriskna från. Som det är nu orkar jag inte speciellt mycket, kroppen vill bara sova. Detta signaleras genom huvudvärk, halsont, magont, ledont och ögonimma. Men inget av det i sig ger mig en ursäkt för att sova bort en hel dag. Jag har alldeles för mycket att göra.

Är inne på andra veckan på praktiken. De är väldigt snälla, men just nu känner jag mig mest som en sekreterare eller assistent. Antar att det blir bättre, för tyvärr har jag inte kommit igång med varken redigering eller hemsidan än. Men det kommer väl. Snart förhoppningsvis...

Det är fortfarande "Houses svåraste fall" ikväll. Inga nya avsnitt i sikte. Tråkigt. Jag har saknat House, men vill ha nya avsnitt. Nu. Men det är bättre än ingenting. Alltid trevligt med en Hugh Laurie-dos. Han blev förövrigt Bästa skådespelare i en dramaserie på Screen Actors Guild-galan i söndags. Bravo.

Men nu till lite humor. Min tröst, min tillflykt, min varma famn.

Demetri Martin. Till viss del utan huvud...

Fyra nyanser av brunt

Världen ter sig mer sepiafärgad idag än tidigare. Bruna toner vart jag än tittar. Till och med parkeringsplatsen, som brukar vara en palett av färger, ser ut att ha ett brunt lager av smuts som täcker det blå, svarta, röda, vita. Allt kunde ha lättats upp med en blå himmel, men istället breder det mjölkvita ut sig som ett duntäcke över min utsikt och för tankarna till en sömnigare tillvaro i sängen. Det kommer bli en gäspig dag idag.

Imorgon börjar min praktik. Jag är inte helt säker på att jag är redo att ge mig ut i världen. Det kan krävas fosterställning och glass när jag kommer hem igen. Men vi får se.
Jag är fortfarande kluven, men av lite andra anledningar. En del av mig vet inte om jag kommer bli en bra praktikant. Just nu känns det nämligen inte som att jag kan någonting. Alls. En apa skulle kunna det jag kan, men säkerligen utföra det med bättre finess. Eller så är jag för hård mot mig själv. För en annan del av mig tror nog att det kommer gå bra. Det är ingen som begär att jag kommer kunna allt på en gång, jag kommer få tid till att komma in i det. Och jag kommer klara det. Den sidan kommer antagligen ligga bound, gagged and chained up in my basement imorgon dock. Och det nervösa illamåendet är det enda som kommer finnas kvar.

Tankar och traumatiska lösningar?

Jag känner mig lite kluven. På ett sätt så kanske jag inte får så mycket att göra. Dessutom verkar det ta en del jobb från en klasskamrat, vilket inte känns rätt. På ett annat sätt så är det en utmaning i att få struktur på något som behöver mer struktur. Och få en stor frihet i vad jag ska göra om dagarna.
Så jag är kluven. Men det är ju inte som att andra står i kö direkt. Jag är inte så lätt att förstå sig på alltid och speciellt inte om de bara träffar mig under en kort intervjutid. Men jag lovar, jag är trevlig. När ni lärt känna mig.

Förövrigt har det kommit en medicinsk studie som menar att personer som upplevt en traumatisk upplevelse kan återhämta sig snabbare genom att spela Tetris. Forskarna menar att spelet kan göra så att personen upplever färre flashbacks. Det låter ju fantastiskt!
Frågan är väl bara om studien kan överföras från försökspersonerna, som bara fick se bilder på traumatiska upplevelser, till att hjälpa personer som faktiskt upplevt något traumatiskt. Inte riktigt samma sak. Men, men. Spela mer Tetris! Det ska i alla fall jag göra.