We in the killin' Nazi business. And cousin, Business is a-boomin'

På grund av en ofantligt seg laptop med pms var jag tvungen att stressa till pendeln. Tre steg utanför porten signalerade min iPod att den behövde laddas. Halvvägs ner till stationen upptäckte jag att jag glömt remsan. 45 sms-spänn senare stod jag på perrongen, genomsvett och med ostoppbara tårar rinnande nedför mina kinder. Med andra ord inte på humör för att trängas med människor på ett varmt tåg. Men bio hägrade blott en timme bort så jag bet ihop. Väl framme fick min biopartner mig snart att le och kvällen kändes ljusare. Och ljusare skulle den bli.

Två timmar och 36 minuter senare svävade jag ut från biosalongen. Äntligen! Quentin Tarantino är tillbaka! Och med tillbaka menar jag det faktum att jag egentligen inte varit nöjd med något han gjort sedan Four Rooms.

Inglourious Basterds består av en ljuvlig blandning av dialog och våld – exakt det Tarantino är bra på. När han nu vill. Han vågar låta dialogen ta den tid den behöver, han stressar inte fram något. Ett stort plus är även att han ofta låter det ske på originalspråk.
Karaktärerna i filmen känns alla genomtänkta. Till och med en till viss del överspelad Brad Pitt funkar. Många av dem är dragna över gränsen, stereotypiska, nästan karikatyriska i sitt framträdande. Exempelvis är britterna väldigt brittiska. Pitts karaktär är väldigt amerikansk. Men blandningen mellan dessa karaktärer och de övriga, mer samlade, stör inte.
Vad gäller våldet trodde jag, efter att ha läst och hört recensioner, att det skulle vara mer och grovare än det faktiskt var. Men det är möjligt att jag är lite avtrubbad. Hur det än är, lyckas Tarantino använda våld med glimten i ögat. Och det är aldrig fel.

Se den.

Filmhelg, del 1

Harry Potter and the Half-Blood Prince
Man vet på ett ungefär vad man får när man går och ser en film om Harry Potter. Det är schyssta prylar i schyssta miljöer. Det är musik som kan få alla hårstrån på kroppen att ställa sig upp i givakt.
Det är Alan Rickman.
Det har sagts att denna är lite mörkare, och det kan jag hålla med om. Men annars är den typ som de övriga mellanfilmerna, som jag kallar dem, en slags transportsträcka tills nästa gång Harry Potter möter den onde Voldemort.

Public Enemies
Jag hade stora förhoppningar på Public Enemies. Det är en tidsera som jag tycker är mycket intressant. Inte enbart för de brottslingar som ständigt gäckade polisen, utan även för bilarna, kläderna och prylarna. Det är helt enkelt en visuellt väldigt fager tidsera. Jag såg även fram emot att se den för att den fått väldigt bra kritik och jag gillar Johhny Depp.
Det är många bekanta ansikten, alla väldigt kapabla i sitt skådespeleri. Ändå är det något jag inte gillar. Min enda gissning är att det faller på klippningen. På urvalet av scener. Filmen känns nämligen ryckig, lång och griper aldrig tag ordentligt. Att dessutom ljudet krånglade, vilket naturligtvis inte var Michael Manns fel utan SF:s, hjälpte inte heller. Jag är besviken och jag tycker inte om att vara besviken.

Twilight
Jag är inte en skrikande liten goth-tjej. Jag har inte läst böckerna. Men det var en helt okej film. Det är rätt svårt att göra vampyrer trovärdiga, men här kändes de faktiskt naturligare än i andra filmer. Visserligen fick jag vissa Brad-Pitt-i-Interview-With-The-Vampire-vibbar av bovvampyren (ryser), men det kan jag leva med.
Däremot var inte kärleksförklarings-scenerna helt trovärdiga utan kändes lite... fjortis-skrivet (kommer jag få stryk nu?). Och då är jag ändå en stor sucker för romantik när det gäller personer som man vill ska "få varandra".

Pineapple Express
Jag var lite osäker när det gällde denna, det finns viss humor som jag inte klarar av och jag har fått för mig (kanske helt fördomsfullt) att Seth Rogen har levererat sådan tidigare. Men filmen höll sig på en bra nivå och jag skrattade vilt och villigt. Må vara att jag var en aning trött när jag såg den, vilket gör mig skrattvänligare lagd, men det är något charmigt med lite klantiga människor som slåss på ett trovärdigt sätt. Mycket underhållande faktiskt.

Bättre sent än aldrig?

Det har varit väldigt få biobesök i år. Något som gör mig lite ledsen. Jag har missat många filmer jag hade kunnat tänka mig att se i biostolen. Men så är det, om förra året var Filmens år så är 2009 Musikens. Man kanske inte kan få både och?

Hur som har det i alla fall blivit några filmer som jag inte skrivit om än: Coraline, Wolverine, Star Trek och Transformers 2. Men eftersom de flesta av dem inte går på bio längre blir alltså mer en återblickstanke än biotips.

Coraline är en rätt mörk barnbok. Men det fanns inte en chans i världen att Henry Selicks stop-motion-film inte skulle leva upp till det. Coraline var mörk, rolig och fascinerande. Och då såg jag den inte ens i 3D.
Nu har jag i och för sig jag bara sett en enda sak i 3D, vilket var en informationsfilm på Tekniska muséet som rent ut sagt sög. Men det hade nog mer med den filmen att göra än att 3D-tekniken suger i allmänhet, men det är även möjligt att det inte är för mig.
Hur som hann jag inte gå på Coraline när den visades i 3D och det kändes lite trist. Tills den startade och jag var fast. Filmen är en barnfilm, vilket inte passar alla, men barnet i mig hoppade lyckligt omkring i biostolen. Och ja, jag vill ha en Bat-snauser.

Jag är inte direkt ett fan av X-men. Filmerna är väl underhållande på sitt vis även om de mutanter som jag fastnar för inte får så stor plats. Wolverine gav ungefär samma känsla. Fast värre. Fungerar i bakfyllesoffan en slö söndag. Inte värd biopengarna. Knappt hyr-dvd-pengarna.

Jag älskar verkligen när filmer kan få mig att le. Speciellt när de lyckas få mig på bra humör efter en annars rätt pissig dag. Nya Star Trek fick mig att le. Fick mig att skaka av mig tyngden från dagen då jag såg den. Mycket tack vare Zachary Quinto som Spock och musiken. Och Simon Pegg - det är svårt att motstå honom. Spock tyckte jag var en perfekt blandning av logiska (läs: mysigt nördiga) repliker och mörker. Det sista säkerligen mycket tack vare Quinto.
Star Trek lyckades med konststycket att vara både rolig och spännande. Och om det inte var så att det var kallt i biosalongen, så måste en eloge även ges till mannen bakom musiken. Ryste både en och två gånger.

Efter att ha sett Transformers – Revenge of the Fallen kan man konstatera; Michael Bay kan det där med storslaget. Men i sin iver att överträffa den första filmen, som ändå hade en krydda av nytt över sig, så har Bay smällt på med allt som fick plats. Och det får plats rätt mycket i en två och en halv timmes lång film. Alldeles för mycket.
Vissa saker är fortfarande schyssta, jag är lite svag för de mindre transformerna, de mer insekts- och även kattliknande. Men mest är filmen, trots explosioner och imponerande effekter, en axelryckning.

Domedagen, tag plats

Jag hör ofta fel. Min hörsel är inte vad den borde vara. Men ofta så leder det faktiskt till leenden, även om det kanske bara är jag som ler. Denna gången var det tunnelbaneföraren som jag nästan är säker på sade "Domedagen, tag plats" istället för vad jag antar skulle vara "dörrarna stängs, tag plats". Eller vad är det, de brukar säga?

Hur som så var det rätt passande, då jag samma dag såg Terminator Salvation. (Vissa spoilers kan förekomma)
De tidigare Terminator-filmerna (och då räknar jag bara de två första) var schyssta. Det var nytt, effekterna var fascinerande och det var helt enkelt två underhållande filmer.
Terminator Salvation däremot hade egentligen inget nytt att erbjuda och effekterna är redan gjorda. Det är en tidsfördrivfilm och inte mycket mer. Det fanns bra inslag, till och med leende-från-öra-till-öra-inslag, men de var så få att den övergripande känslan efter att ha lämnat biosalongen var lite blasé. Och så här i efterhand undrar jag lite varför den gjordes överhuvud taget.

Fokuset var splittrat. John Connor kom mest fram som en gnällig mamma-pojke istället för den motståndledare som jag antog att han skulle föreställa. Det fanns ingen pondus alls att tala om och Christian Bales prestation var blek.
Den som däremot gjorde sitt jobb i filmen var Sam Worthington som var både övertygande och intressant. En hjältetyp som gav minnesbilder från bland andra Band of Brothers. Och det kändes som att fokuset låg mer på honom än den givna huvudrollen. Inte för att det gjorde mig något egentligen då Sam verkligen fyllde de skorna magnifikt, men ändå konstigt med tanke på att filmens handling borde cirkulera mest kring Connor.

I övrigt var en del robotar som exempelvis den gigantiska terminatorn schysst, men dessa inslag var förvånandsvärt få. De som såg ut som ormar kändes det som att jag sett förut. Och när en replika av Arnolds terminator kom in, dessutom näck, rös jag lite av obehag. Det var först när skelettversionen kom som nostalgin satte in. Och det fanns en del inslag som pekade mot de gamla filmerna, vilket är en tacksam men fungerande flört.
Trots att Danny Elfman inte fick ett sådant stort utrymme i filmen, så gillade jag verkligen det skitiga och mekaniska ljudlandskap som han byggt upp. Väldigt passande och hjälpte till att ge åtminstone en del av den stämning som filmen i sig aldrig lyckades att uppnå. Vad vore egentligen filmer utan musiken?

Only demons should fear me... and you're not a demon are you?

Mina dagar har inte enbart varit musikbaserade på sistone, jag har sett en del filmer också.

Watchmen intogs på bio. Den andra biofilmen för i år. Jag skäms fortfarande över det fjuttiga antalet. Filmen var bra med vissa snygga och fantastiska scener, men jag var inte lika exalterad som mina biopartners som båda är Watchmen-fans. Men jag kunde njuta av Rorschach och soundtracket, så jag var nöjd ändå.

Charlie Wilson's War är en film som jag velat se sedan jag såg trailern för den. Jag kan inte förklara varför, det var bara en magkänsla. Men av en eller flera anledningar såg jag den aldrig på bio utan först nu, i dvd-soffan. Förutom att handlingen är väldigt intressant, så är dialogen och skådespelarna skarpa och helheten blir en bra film. Både Tom Hanks och Julia Roberts funkar i sina roller och Philip Seymour Hoffmann är bra som alltid. Fast det är klart, det är lite lättare att skina med Aaron Sorkins ord i sin mun.

Jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte låta bli att tycka att William H Macy är fantastiskt söt. Han är bra också. I precis allt jag har sett honom i. I The Cooler spelar han en otursförföljd loser som finner kärleken och med det både lycka och tur. Och vem skulle kunna spela en sådan roll bättre än Macy? Ingen, skulle jag säga. Och de är så söta tillsammans att mitt hjärta smälter och rinner över. Och jo, filmen är bra också.

Jag har aldrig sett Dr. Strangelove or: how I learned to stop worrying and love the bomb. Jag är lite generad över detta. Stanley Kubrick är nämligen annars en återkommande regissör i filmhyllan, men just denna har slunkigt genom mina fingrar. Tills nu då. Och den gjorde mig inte besviken. Dr. Strangelove är en fantastiskt bisarr film där man ömsom sitter och skakar på huvudet i någon slags road förbryllelse och ömsom skrattar så man nästan trillar ur soffan. I say wünderbar.

Frailty är en sådan där film som jag sett några gånger, men nästan glömt bort mellan varven. Sedan när jag ser den kan jag inte fatta varför jag glömt av den. Jag menar, den handlar om religiöst seriemord – We don't kill people, we destroy demons. Den är ju praktiskt taget gjord för mig! Bill "navel lint" Paxton gör ett bra jobb, inte enbart som den religiöst galne fadern men även som regissör. Vissa scener och övergångar gränsar till att vara briljanta. Jag gillar till och med Matthew McConaughey, en skådis som jag annars tycker mest är irriterande. Mycket bra film.

High Fidelity får mig alltid att le. Ända ut i fingertopparna. Jag vet inte om det är för att de tre i musikaffären alla är sådana underbara musiknördar eller att soundtracket är så perfekt att det lyfter filmen till höjder där min kärlek för den fylls på ur en aldrig sinande källa. Och John Cusack är allt lite dreamy, även om han i denna karaktär må vara lite svinig då och då. Det förlåts. För att han i slutet gör ett blandband till henne. I'm so easy.

Will you sleep with me? Absolutely

David Fincher har varit en av mina favoriter sedan Seven. Han har gjort mig besviken, men inte på grund av att han gjort en dålig film utan mer för att jag begär så mycket av honom. Det är omöjligt att ha låga förväntningar på en film som bär hans namn.
Men jag har försökt att komma iväg och se Benjamin Button vid två tillfällen tidigare och för varje gång så kändes den längre och längre bort. Igår var dock tredje gången gillt och jag fann mig själv glatt överraskad.
Jag är ju enkel att fånga, men jag har nog aldrig fångats snabbare än jag gjorde av Benjamin Button. Redan när Warner Brothers-loggan kom satt jag och fånlog som en förälskad tonåring. Och trots sin längd så lyckades den hålla mitt intresse uppe.
De dokumentäraktiga bilderna i början visade på det visuella under som är Fincher. När Elias Koteas ror ut till havs… vilken vacker bild. Det är en fin film, söt film, vacker film, charmig film. Och roligare än jag trodde. Och den utspelar sig till stora delar i New Orleans. Det är omöjligt för mig att inte falla när jag ser samma gator som jag gått på och förälskat mig i, när jag ser träden och husen.
Men det var inte bara det visuella som var bra. Karaktärerna sken också starkt, speciellt Queenie och Captain Mike. Jag är ju inte så fasligt förtjust i Brad Pitt, och även om han inte är dålig så tycker jag att han tenderar att vara lite träig, så också här. Cate Blanchette är en av mina favoriter och ibland satt jag bara och stirrade på henne, hon är en skönhet (och fantastiskt rödhårig i denna film). Andra karaktärer att minnas var även en äldre man som berättade gång på gång att han blivit träffad av blixten sju gånger, vilket vi också fick se. Korta filmsnuttar som fick mig att skratta gott.
Detta är en film att njuta av, att skratta till och kanske även fälla en tår till. Och den varma känslan i bilderna och mellan karaktärerna stannar kvar och får mig fortfarande att le.

Some people were born to sit by a river. Some get struck by lightning. Some have an ear for music. Some are artists. Some swim. Some know buttons. Some know Shakespeare. Some are mothers. And some people, dance.

Benjamin Button var en nästan tre timmar lång romans mellan mig och en sjökapten, en mamma och en man som träffats av blixten sju gånger. Och i mitt nyförälskelserus får filmen fyra fylliga popcorn.

Film 2009

Jag gör ett försök att skriva ett inlägg. Vi får se hur det går.

Empire listade i förra numret ett 60-tal filmer som har premiär 2009. Jag kommer inte att se alla, jag kommer inte vilja se alla, men några har i alla fall fångat mitt intresse, eller kommer i alla fall få en chans. Här är några av dem:

Inglourious Basterds av Quentin Tarantino. Simon Pegg skulle egentligen ha varit med men kunde inte. Jag tror dock att den kan vara sevärd ändå. Ett återbesök till Pulp Fiction har ju räddat min syn på herr Tarantino något. Och när han själv säger att Inglourious Basterds är som Reservoir Dogs fast med nazister, så är denna film ett rätt säkert biokort för 2009.

Watchmen av Zack Snyder. En superhjältefilm. Baserad på en serietidning eller graphic novel. Inget nytt under solen i en lång rad av superhjältefilmer. Jag har inget förhållande till Watchmen, men den kommer ändå att ses. Och jag kommer säkerligen att bli road.

Synecdoche, New York av Charlie Kaufman. Detta är en sådan där film som jag tror jag kunnat missa om jag inte aktivt letat efter en film att se med en vän. Sedan såg jag trailern och blev lite kär. Den kommer vara Kaufman-bisarr och kanske inte helt lättsmält, men jag förnimmade en slags söthet som värmde mitt hjärta.

Coraline av Henry Selick. Jag tycker verkligen att stop-motion är hur coolt som helst och jag kan inte tänka mig att jag inte kommer att se på denna film med ett stadigt leende på läpparna.

Transformers: Revenge of the Fallen av Michael Bay. Jag vet inte vad de kan göra för nytt med denna film, men eftersom den första inte var dålig får man väl ge även denna en chans. Storslagen action är garanterad. Stor duk ett plus, stor popcorn ett måste.

Monsters vs. Aliens av Rob Letterman och Conrad Vernon. Animerad? Ja. Road missTv? Med största säkerhet. Med söta monster och aliens samt en liten röst-dos av Hugh Laurie, hur kan det bli dåligt?

X-men origin: Wolverine av Gavin Hood. Om jag skulle ha gjort en film om en av karaktärerna i X-men, så är chansen rätt stor att jag hade valt just Wolverine. De andra huvudkaraktärerna (i filmerna) känns lite för… preppiga. Skulle vara Nightcrawler då, men det har nog mer att göra med att Alan Cumming är bedårande söt.

Star Trek av J.J. Abrams. Jag har aldrig riktigt följt serien eller sett filmerna. Jag har sett några avsnitt då och då, men skulle inte kalla mig för ett fan. Men det nya formatet och det faktum att Simon Pegg är med, ökar chanserna för att jag kommer se den.

Terminator Salvation av McG. Behövs det verkligen någon mer Terminator-film? Jag är lite kluven. Jag tror att den kan bli schysst, så jag lär ju se den. Men jag tror att jag kommer se den mest för att Arnvold INTE är med i den. För snälla säg att han inte är med! Dessutom har Danny Elfman hållit i musikspakarna så det är bara att luta sig tillbaka och njuta.

The Imaginarium of dr. Parnassus av Terry Gilliam. Åh, jag är verkligen förtjust i Terry Gilliam! Jag skulle kunna tillägna ett helt inlägg bara till honom, och det kanske jag kommer att göra också lite längre fram. Jag har en känsla av att denna film kommer vara underbar, till handling, utseende och framförande. Måste ses!

Where the Wild Things Are av Spike Jonze. Jag är fortfarande helt till mig när det gäller den här filmen. Vill se nu! Men hit kommer den väl inte förrän någon gång nästa år…

Så, elva filmer. Det kommer att bli fler, garanterat. Men just nu är det dessa som finns på min lista. Om det betyder att jag kommer se dem på bio eller inte, det får tiden utvisa. Jag tror nog mest på The Imaginarium of dr. Parnassus, Where the Wild Things Are, Monsters vs. Aliens och Coraline för tillfället. Har ni tips på någon mer jag bör se så tar jag gärna emot förslag.

Jag kommer att skriva lite mer om varje film när de närmar sig eller när jag sett dem. För vissa av dessa dröjer det nämligen ett antal månader innan de kommer hit och både ni och jag kommer att glömma det ändå om jag skulle haft med något om handlingen på alla nu.
Dessutom ska jag snart bege mig ut i dimman och se på The Curious Case of Benjamin Button av David Fincher. Måste bara försöka sänka mina förväntningar något…

Gott nytt bioår!

Jag hade som nyårslöfte att gå på mer bio, och jag kan säga att jag har hållit det löftet. Med råge. Förra året såg jag typ nio biofilmer. I år har jag sett 22 filmer på bio. Det måste vara ett rekord för min del, och mer än dubbelt så många som förra året.

Alien vs Predator: requiem – januari
The Golden Compass – januari
I am Legend – februari
Run, Fat Boy, Run – februari
Sweeney Todd – mars
No Country For Old Men – mars
Iron Man – maj
Be Kind Rewind – maj
Street Kings – maj
Indiana Jones & the kingdom of the crystal skull – maj
The Incredible Hulk – juni (3 popcorn)
Narnia: prince Caspian – juli (2.5 popcorn)
Sex and the City – juli (2.5 popcorn)
Hancock – juli (3 popcorn)
The Dark Knight – juli (4 popcorn)
Wall-e – september
Hellboy II – oktober (2.5 popcorn)
Quantum of Solace – november (3 popcorn)
Låt Den Rätte Komma In – november (3.5 popcorn)
Burn After Reading – november (3 popcorn)
Der Baader Meinhof Komplex – december (3 popcorn)
RocknRolla – december (3.5 popcorn)

Så här i efterhand, i ljuset av andra filmer borde man kanske tänka om lite när det gäller betygen på en del av dem. Narnia borde exempelvis ha fått två. The Incredible Hulk var jämförelsevis inte lika bra som de andra som fick tre.
Alla är ju inte betygsatta och jag tänker inte göra någon uppskattning på dem nu heller. Sådana betyg ska sättas alldeles efteråt, när man vet hur glad filmen faktiskt gjorde en.
Det är hursom The Dark Knight och Iron Man som fått mig att bli gladast i år. No Country For Old Men var den största besvikelsen. Street Kings och Narnia var sämst, även om det var några andra som inte var mycket bättre.

Men i det stora hela måste jag säga att det har varit ett bra bioår.

If a slap don't work, you cut 'em or you pay 'em, but you keep your receipts, cos this ain't the Mafia

Man måste älska en film som är underhållande från början till slut. Man måste älska en film som får en att skratta. För RocknRolla fick mig att skratta. Och le stort, även efter jag lämnat biosalongen. Det är så det ska vara. Det starkaste tecknet på att jag sett en bra film.
Och nu skiter jag i att jag var på perfekt humör för just en sådan här film igår, vilket gör att jag är fnittrande positiv nu, för RocknRolla var fan en bra film.

RocknRolla har den rätta Guy Ritchie-känslan. Snabba klipp, action, intressanta kameravinklar, smart musikanvändning, bra skådisar och underbar humor. Man vet vad man får. Men det gör inget, för det görs så bra, så underhållande.
Det finns några scener som står ut lite extra. Som det klantigt utförda rånet som leder till en riktigt underhållande jakt- och fightscen mellan The Wild Bunch och de nästintill oförstörbara ryssarna. Som filmhistoriens kanske bästa sexscen. Som scenen mellan One Two och Handsome Bob.
Jag gillar speciellt samspelet mellan One Two, Handsome Bob och Mumbles, vännerna som bildar The Wild Bunch. Och vad One Two gör för Handsome Bob... det är äkta vänskap. Och mitt hjärta växte till det dubbla.

RocknRolla får tre och ett halvt välsmakande popcorn.

Der Baader Meinhof Komplex

Jag vet för lite om själva historian för att veta hur korrekt Der Baader Meinhof Komplex är. Men klippen från nyhetssändningar som visas utmed filmen, gör att den känns mer dokumentär och trovärdig.
Studentdemonstrationen som slutar i massmisshandel är väldigt gripande och skapar engagemang för historien. Man blir intresserad och vill veta mer. Tyvärr håller inte den känslan i sig. Jag tror att det kan ha att göra med att filmen håller sig, förutom demonstrationsscenen, väldigt neutral. Man blir inte ledd att heja på någon av sidorna. Det är visserligen bra på ett sätt, men samtidigt känns det som att man mest rör vid ytan istället för att gå ner riktigt på djupet.
Jag kan inte heller låta bli att irritera mig på hur jävla klantiga RAF-medlemmarna är ibland. Något som även fick mig att börja fundera lite på vad de skulle kunnat åstadkomma om de hade tänkt igenom sakerna bättre.

För man har tid att fundera. Der Baader Meinhof Komplex är en lång film. Två och en halv timma är egentligen för långt. Speciellt när det känns som att man fick veta för lite om vissa saker. En del intressanta trådar lämnades öppna. Exempelvis får vi ta del av ideologin i början, men sedan är det nästan som den glöms bort lite mellan attentaten som framförs i typisk actionstil. Och när filmen är över undrar man lite, vad åstadkom de egentligen i slutändan?
Men det är en intressant film som ger en intressant inblick i händelserna kring RAF-attentaten. Dessutom är filmen full av Bubblor, som råkar vara världens sötaste bil.

Der Baader Meinhof Komplex får tre salta popcorn.

Från mörker till bisarra karaktärer

Låt Den Rätte Komma In är egentligen en söt kärleksfilm som råkar ha mord- och vampyrinslag. En mobbad killes behov av vänskap i den svenska 80-talsvintern, kantad med snö, skuggor och mörker.
Kåre Hedebrant övertygar i rollen som den mobbade Oscar. Man känner med honom, trots att han är snorig i största delen av filmen (hu), och förstår hans önskan till hämnd. Genom sin speciella vänskap med den nya grannflickan Eli får han styrkan att stå upp för sig själv.
Låt Den Rätte Komma In erbjuder vanlig svensk realism med ovanligt snygga skräckscener. Förutom några få undantag, som mestadels finns i början av filmen, har Lindqvist och Alfredson lyckats med det svåra konststycket att få de svenska replikerna att kännas äkta. Skuggor och mörker gömmer visuella brister och gör exempelvis klättringen på sjukhusväggen och scenen i Elis badrum kittlande bra. Scenen i badhuset där kameran bara visar det som syns under vattnet är riktigt schysst. Ett effektivt sätt att skapa rätt stämning, utan att visa för mycket. Och det är ledmotivet för hela filmen som är lågmäld och lite trevande, samtidigt som den ger rätt mängd information vid rätt tillfällen.
Jag blev glatt överraskad av denna film. Dock kan man fråga sig hur Eli lyckats överleva så länge med tanke på att hennes hjälpreda visade sig vara en rätt klantig mördare.

Låt Den Rätte Komma In får tre och en halv välpoppade popcorn.

När det gäller Burn After Reading så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. För den var bra, men inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Jag ställer stora krav på bröderna Coen då jag vet att de kan. Det är kanske därför som jag inte blev helt glad av denna film. Jag tror att det beror till hälften på själva filmen och till hälften på mina alltför höga förväntningar.
Skruvade karaktärer finns dock med, skruvade händelser och förvecklingar som alla är ingredienser som brukar göra Coen-filmerna så ypperliga. Men Burn After Reading kändes kallare, inte lika kärleksfullt bearbetad och timad.
Frances McDormand är något av en älskling sedan Fargo och hon gjorde mig inte besviken här heller. George Clooney fungerar bra i sin bisarra roll. Brad Pitt klarar sig lite bättre än väntat, även om komedi fortfarande inte känns helt naturligt i hans händer. Bilden av John Malkovich med morgonrock och yxa är klockren.
Så visst erbjuder Burn After Reading skratt. Speciellt fungerar den något trötta ordväxlingen mellan J.K. Simmons och David Rasche på CIA:s kontor riktigt bra. Filmen erbjuder även den (för mig i alla fall) mest oväntade dödsskjutningen sedan Pulp Fiction. Det är inte att pinka på.

Burn After Reading får dock tre smått besvikna popcorn.

I've got a little itch, down there. Would you mind?

I torsdags såg jag den nya Bond-filmen. Den var lika sevärd som Casino Royale, men jämnare. Det fanns inget som jag störde mig på, som kärleksdravlet i den första. Och ja, jag kallar den för första och Quantum för den andra, för det känns verkligen som de med dessa två filmer har börjat om. Inlett en ny era för Bond. James Bond. Mer fart, mindre tricks.
Och jag tycker faktiskt att de har lyckats. Det är inte suveräna filmer, men de levererar det de ska. Spänningsfull action, stenkall hårdhet och då och då även kvick dialog. Tyvärr försöker de ibland för mycket och vissa actionscener blir så långa att de till slut övergår till att nästan bli komiska. Jag har en känsla av att det inte var meningen.
Just nu kan jag inte se någon annan än Daniel Craig som Bond, vilket är ett bra betyg. Stenhård, men samtidigt en gentleman. Den iskalla Judi Dench som M är klockren.
Jag ser egentligen bara ett problem. Nu när jag sett den, vill jag se fortsättningen. Nu. När kommer nästa avsnitt? Varför gjordes det inte till en tv-serie istället?

Quantum of Solace får tre välpoppade popcorn.

Let this remind you why you once feared the dark...

Om man utgår från det som del Toro gör bäst, nämligen sagovärldar och fantastiska varelser, så var Hellboy II: The Golden Army, en lyckad film. De krigiska sagoscenerna i filmens inledning var otroligt schyssta, så också de olika gadgets som fanns utmed filmen. När det gäller varelserna kunde jag inte annat än att falla handlöst för de så kallade tandféerna. Vill ha! Även ängeln var schysst, men så är jag också väldigt svag för änglar. De mekaniska delarna i själva armén var också fascinerande.

Utöver det är jag mer skeptisk. Det kändes på något sätt som de inte riktigt fick ihop filmen. Hellboy och de andra går in och ur sagoscenerna men sammanflätningen känns inte tillräcklig. Det känns faktiskt som mest snack och lite verkstad, trots befintliga action- och fightscener.

Så utseendemässigt får Hellboy II fyra stora popcorn, men i sin helhet blir det bara två och en halv, kalla och alldeles för salta popcorn.

Yttre omständigheter

Egentligen borde jag ha skrivit detta i söndags, men jag visste inte vad jag skulle skriva. Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva.
WALL-E är en film som jag sett fram emot sedan första glimten av den första teasern. Men den föll ganska platt.
Kanske berodde det på att biosalongen var fullsatt och därmed kokande varm. Inte direkt ypperligt för mig som varken gillar värme eller att trängas med andra människor. Kanske var det far-och-dotter-sällskapet på samma rad som inte kunde hålla käften, som gjorde att jag inte kunde ge filmen min hela uppmärksamhet. Kanske var jag inte på rätt humör, som till stor del berodde på ovanstående nämnda saker men även på annat.

Allt jag vet är att WALL-E inte var lika bra som jag hoppades. Och det tror jag är trailerns fel.
Det har sagts att den känns som två filmer ihopsatta till en, vilket jag kan hålla med om. Däremot är de båda delarna inte lika långa. Den första delen, när WALL-E är ensam med sin kackerlacka och sedan får besök av Eve-roboten, är den del som nästan helt dominerar i de trailers jag har sett. Det ger onekligen en missvisande vinkling då den delen är kortare än den andra delen där det även kommer in människor.
Som ensam är WALL-E underbart söt. Han är även söt tillsammans med Eve och övriga robotar som han stöter på. Men människorna hade jag klarat mig utan. Inte för att jag är emot människor, utan för att de antingen fick för stor plats – då de inte egentligen tillförde något – eller för liten plats – då deras närvaro väckte obesvarade frågor.
Dessutom kunde slutet gjorts bättre. Som det var nu kändes det lite utdraget och gav inte den där känslan jag vill få efter att ha sett en riktigt bra film. Om slutet hade varit som inledningen, med de otroligt schyssta stadsvyerna, hade jag kanske kommit därifrån med ett stort leende istället för med en axelryckning.

Det är fortfarande en söt film. Men jag känner att jag måste se den en gång till, under bättre omständigheter, för att kunna ge ett betyg.

I övrigt försöker jag hitta motivation till att plugga. Det går sådär. Varför plugga när man kan sitta hopkrupen i soffan och njuta av Wovenhands nya?

Lets put a smile on that face!

Jag är varm. Men inte utanpå den här gången, utan inombords. Jag är även glad. Sådär fnittrigt glad som denna lilla skolflicka blir efter hon sett en bra film. För Dark Knight är en bra film.
Och Jokern (Heath Ledger) är suverän. Det visste jag visserligen redan, men han överträffade ofattbart nog de ofantligt stora förväntningar jag hade på honom.

Man kastas in i Jokerns galenskap redan i första scenen och sedan är det bara att luta sig tillbaka och njuta av färden.
Filmen är lång, två och en halv timma. Den känns lång, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt utan det märks på grund av hur mycket som händer under dessa timmar. Jaktscener, explosioner, detektivarbete, tekniska prylar, fightscener, konversationer - allt förpackat i ett mörkt paket av bra skådespelarinsatser, bra dialog och underbar galenskap.
Jag gillade samspelet mellan Bruce & Albert, mellan Jokern & Batman och mellan Jokern & Two-Face. Och Jokern i rödhårig peruk och sjuksköterskeuniform - priceless!

Joker: You won't kill me out of some misplaced sense of self-righteousness, and I won't kill you, because you're just too much fun. I think you and I are destined to do this forever.
Om det ändå vore så.

The Dark Knight får fyra popcorn.

Hett

Idag är det hett. Slow-motion-hett. Ligga-och-flämta-i-ett-hörn-hett. Hjärncellerna smälter samman till en klump av mindre vetande.

Men samtidigt går det inte vara helt olycklig. Ska nämligen på The Dark Knight ikväll. Jag försöker att ignorera att detta innebär att jag måste gå ner till pendelstationen och sedan sitta i ett varmt och säkert fullt pendeltåg för att ta mig ner på stan. En halvtimmas fasa kommer försvinna vid första anblicken, första musikslingan, första popcornet. Hmmmm... bio.

Med några få vakna hjärnceller...

Jag har varit lite inaktiv på grund av en hjärnblödning vid namn C-projekt. Jag skulle vilja säga att jag snart är klar, men får vara glad att jag ens är halvvägs. Allt tar för lång tid. Att få svar från intervjupersoner, att skriva, att få svar från handledaren. Frustrerande.

Thank God for movies. Några timmars underhållning som räddar mig från att dyka upp bakom ett kikarsikte någonstans högt beläget.
I måndags var jag på Hancock. Har funderat lite på vad jag skulle skriva om den och har egentligen inte kommit fram till något. Den var inte dålig, men den var inte så bra som jag hoppades på.
Jag tror jag skyller lite på trailern som nästan enbart visade de komiska inslagen. Det var dålig planering med tanke på att filmen också innehöll mer allvarliga scener.
Hancock får tre popcorn från en mycket trött missTv.

Some labels are best left in the closet...

Vad kan jag säga om en film som jag nästan ögonblickligen glömde bort? Inte mycket.

Problemet med att göra en film av en tv-serie är att formen följer med. Sex and the City fungerar rätt bra som serie då avsnitten är korta. Det händer något i varje avsnitt och sedan finns det en längre handling som utspelar sig utmed flera avsnitt eller till och med en hel säsong. Den formen fungerar för en tv-serie, men blir lite krystat i en film.
Det handlar om fyra karaktärer och naturligtvis måste något hända alla fyra. Och det måste vara omvälvande saker såsom graviditet, otrohet och bli lämnad vid altaret. Men när detta måste få plats i en film, som dessutom innehåller andra saker runt omkring, blir det rätt ytligt. De olika delarna känns nästan desperata och karaktärerna är urvattnade.
Det som räddade filmen från att bli en total miss var en del roliga scener och repliker. Men de var få och utspridda. Denna film gav viss underhållning för stunden, men glömdes bort innan popcornen var slut.
Sex and the City får två och ett halvt popcorn. Sällskapet får dock fem.

Ikväll hoppas jag på bättre biolycka i och med Hancock. Filmen är bara en och en halv timme, vilket är kort nu för tiden. Risken att trailern visade på det enda som är bra i hela filmen, är alltså stor. Men jag hoppas, hoppas...

Varför nervös?

Det är frågan. På söndag har jag en biodate. Med en ny bioperson. Det känns av någon anledning lite nervöst. Tänk om vi inte passar ihop? Tänk om vi inte skrattar eller suckar åt samma saker. Vad händer då?
Dessutom ska jag till obesökta marker. Uppsala. Jag har visserligen varit där förut och det verkar vara en trevlig stad, men mina besök har varit korta och möjligtvis alkoholkryddade. Med diskutabla efterrätter som följd.
Detta besök blir visserligen också kort. Mat och bio. Det är Sex and the City-filmen som ska ses. Hade egentligen inte tänkt att se den, men bestämde mig för att försöka vara lite mindre fördomsfull. Den kan faktiskt vara en bra film trots att den inte innehåller en galen clown. Serien har ju roat mig då och då, så varför skulle inte filmen kunna locka fram några leenden?
Hursom blir det trevligt sällskap och popcorn. Och det tackar jag aldrig nej till.

Nej, jag är inte en mus – men jag har en...

Jag såg den första filmen om Narnia mest på grund av nostalgi. Och den fungerade väl för att vara en slags äventyrsfilm för barn. Den nya har jag dock inga som helst nostalgiska band till. Jag läste aldrig böckerna som barn och så intressant är inte historien att den fungerar att hålla intresset uppe av sig själv.
Den nya Narnia var alltså inte mitt val av biofilm, men eftersom min biopartner så snällt bjöd så hängde jag på. Bio och popcorn är ju ändå bio och popcorn. Dessutom lyckades Eddie Izzard (en modig, liten mus) och några andra att få mig att le några gånger och det är ju inte fel. I övrigt var den dock för lång, alldeles för lång. Och även om vissa av de digitala effekterna var riktigt bra gjorda, så är det inget som kan rädda en rätt menlös och tråkig handling.
Om jag ska vara krass, och varför skulle jag inte vara det, så var de trailers som visades innan filmen den enda behållningen av detta biobesök. The Dark Knight, Hancock och WALL-E. Jag kunde inte valt bättre själv.
The Chronicles of Narnia: Prince Caspian får två och ett halvt popcorn.