Det har varit väldigt få biobesök i år. Något som gör mig lite ledsen. Jag har missat många filmer jag hade kunnat tänka mig att se i biostolen. Men så är det, om förra året var Filmens år så är 2009 Musikens. Man kanske inte kan få både och?
Hur som har det i alla fall blivit några filmer som jag inte skrivit om än: Coraline, Wolverine, Star Trek och Transformers 2. Men eftersom de flesta av dem inte går på bio längre blir alltså mer en återblickstanke än biotips.
Coraline är en rätt mörk barnbok. Men det fanns inte en chans i världen att Henry Selicks stop-motion-film inte skulle leva upp till det. Coraline var mörk, rolig och fascinerande. Och då såg jag den inte ens i 3D.
Nu har jag i och för sig jag bara sett en enda sak i 3D, vilket var en informationsfilm på Tekniska muséet som rent ut sagt sög. Men det hade nog mer med den filmen att göra än att 3D-tekniken suger i allmänhet, men det är även möjligt att det inte är för mig.
Hur som hann jag inte gå på Coraline när den visades i 3D och det kändes lite trist. Tills den startade och jag var fast. Filmen är en barnfilm, vilket inte passar alla, men barnet i mig hoppade lyckligt omkring i biostolen. Och ja, jag vill ha en Bat-snauser.
Jag är inte direkt ett fan av X-men. Filmerna är väl underhållande på sitt vis även om de mutanter som jag fastnar för inte får så stor plats. Wolverine gav ungefär samma känsla. Fast värre. Fungerar i bakfyllesoffan en slö söndag. Inte värd biopengarna. Knappt hyr-dvd-pengarna.
Jag älskar verkligen när filmer kan få mig att le. Speciellt när de lyckas få mig på bra humör efter en annars rätt pissig dag. Nya Star Trek fick mig att le. Fick mig att skaka av mig tyngden från dagen då jag såg den. Mycket tack vare Zachary Quinto som Spock och musiken. Och Simon Pegg - det är svårt att motstå honom. Spock tyckte jag var en perfekt blandning av logiska (läs: mysigt nördiga) repliker och mörker. Det sista säkerligen mycket tack vare Quinto.
Star Trek lyckades med konststycket att vara både rolig och spännande. Och om det inte var så att det var kallt i biosalongen, så måste en eloge även ges till mannen bakom musiken. Ryste både en och två gånger.
Efter att ha sett Transformers – Revenge of the Fallen kan man konstatera; Michael Bay kan det där med storslaget. Men i sin iver att överträffa den första filmen, som ändå hade en krydda av nytt över sig, så har Bay smällt på med allt som fick plats. Och det får plats rätt mycket i en två och en halv timmes lång film. Alldeles för mycket.
Vissa saker är fortfarande schyssta, jag är lite svag för de mindre transformerna, de mer insekts- och även kattliknande. Men mest är filmen, trots explosioner och imponerande effekter, en axelryckning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar