Ljuset

Jag börjar att se ljuset i slutet av tunneln. Det har varit en pärs. Jag kan tänka mig att det blir lite lättare ju mer erfarenhet man får. Men såhär första gången, ansvarig för layouten av en hel tidning, har jag pendlat mellan ångest och ren och skär panik. Jag har även pendlat mellan att vilja skrika "jag är bara en praktikant, jag kan inte det här" till att rycka på axlarna och tänka "det är lugnt", vilket har fått mig att känna mig en aning personlighetskluven.
Jag kan inte förklara hur roligt det har varit, hur gärna jag vill fortsätta med detta som yrke, hur mycket jag har lärt mig och hur mycket jag vill fortsätta att lära mig. Jag kan inte heller förklara hur jävla skönt det är att se det där ljuset - underbara, ljuvliga, himmelska ljuset - i slutet av den där mörka tunneln. Och när omslag och inlaga är inskickat till tryckeriet kommer jag nog fälla några lättnadens tårar, innan det är dags för det nervösa att ännu en gång fylla mig i väntan på papperstidningen. För tänk om allt blivit fel. Om alla bilder är dåliga, om texter hamnat fel eller något har försvunnit. I skolan när man lämnat in saker hittar man alltid småfel som man inte upptäckt tidigare för att man stirrat sig blind. Tänk om det blir så nu med. Men nu kan alla som köper tidningen se det... Hu, kan inte tänka så nu. Nu ska jag bara tänka på ljuset.

Fyra nyanser av brunt

Världen ter sig mer sepiafärgad idag än tidigare. Bruna toner vart jag än tittar. Till och med parkeringsplatsen, som brukar vara en palett av färger, ser ut att ha ett brunt lager av smuts som täcker det blå, svarta, röda, vita. Allt kunde ha lättats upp med en blå himmel, men istället breder det mjölkvita ut sig som ett duntäcke över min utsikt och för tankarna till en sömnigare tillvaro i sängen. Det kommer bli en gäspig dag idag.

Imorgon börjar min praktik. Jag är inte helt säker på att jag är redo att ge mig ut i världen. Det kan krävas fosterställning och glass när jag kommer hem igen. Men vi får se.
Jag är fortfarande kluven, men av lite andra anledningar. En del av mig vet inte om jag kommer bli en bra praktikant. Just nu känns det nämligen inte som att jag kan någonting. Alls. En apa skulle kunna det jag kan, men säkerligen utföra det med bättre finess. Eller så är jag för hård mot mig själv. För en annan del av mig tror nog att det kommer gå bra. Det är ingen som begär att jag kommer kunna allt på en gång, jag kommer få tid till att komma in i det. Och jag kommer klara det. Den sidan kommer antagligen ligga bound, gagged and chained up in my basement imorgon dock. Och det nervösa illamåendet är det enda som kommer finnas kvar.

Liten i orden – liten på jorden

Ikväll har Criminal Minds säsongspremiär. Förra säsongen slutade med en cliffhanger. Såklart. Ska bli intressant att se vad som händer. Men jag kommer inte kunna se det ikväll. Typiskt. Jag ska träffa dem som jag antagligen ska göra min praktik hos. Det är inte riktigt klart än och jag är nervös. Som vanligt.
Men det är inte bara det som hänger över mig. På onsdag ska vi visa upp vårt exjobb. Igen. Jag orkar verkligen inte, men det är bara att bita ihop. Sedan är det förhoppningsvis över. Och jag kan andas ut på riktigt. I någon dag. För att sedan bli nervös och stressad igen inför den 19:e då praktiken startar. Och sedan hålla andan i tio veckor till.

Tomorrow, tomorrow, tomorrow...

Imorgon är det dags för ännu en intervju. Jag är smått panisk. Det gick ju uppenbarligen inte så bra förra gången, vilket inte direkt gör mig mindre nervös. Ny intervju med nya människor, på en ny tidning, som jag hoppas blir min praktikplats. Hu.

Men det händer inte bara nagelbitande och magsårsskapande saker imorgon, utan även trevliga saker. Som att Criminal Minds har premiär. Jag hoppas på mörka och spännande fall med intressanta seriemördare. Det är väl inte för mycket begärt?

House börjar igen den 14 oktober, vilket jag ser ofantligt mycket fram emot. Jag kan inte riktigt få nog av den bittre och otrevlige dr. House.
Lost Room har premiär den 17 oktober på 6:an. Om den är något att ha eller inte, det får vi väl se, men jag lär i alla fall titta på de första avsnitten.

Hora. Kyrka. Ni vet...

Om tre timmar sitter jag mitt i en intervju. Men det är inte jag som håller i utfrågandet. Jag har varit på två arbetsintervjuer under hela mitt liv, den ena ledde till jobb, den andra inte. Det enda jag kommer ihåg från dem är ett konstant illamående.

Det är inte en arbetsintervju jag ska på dock, utan en intervju som förhoppningsvis kommer att leda till praktik. Den känns inte mindre viktig för det.
Så det ska snackas förväntningar och anledningar till att jag vill vara på just denna tidning. Och jag kommer nervöst att staka mig och säga konstiga saker. Inget nytt där. När jag tänker efter så har nog hela mitt liv varit en enda lång praktikintervju...