One of those days...

Liten i orden – liten på jorden

Ikväll har Criminal Minds säsongspremiär. Förra säsongen slutade med en cliffhanger. Såklart. Ska bli intressant att se vad som händer. Men jag kommer inte kunna se det ikväll. Typiskt. Jag ska träffa dem som jag antagligen ska göra min praktik hos. Det är inte riktigt klart än och jag är nervös. Som vanligt.
Men det är inte bara det som hänger över mig. På onsdag ska vi visa upp vårt exjobb. Igen. Jag orkar verkligen inte, men det är bara att bita ihop. Sedan är det förhoppningsvis över. Och jag kan andas ut på riktigt. I någon dag. För att sedan bli nervös och stressad igen inför den 19:e då praktiken startar. Och sedan hålla andan i tio veckor till.

Filmhelg forts.

Jag har ju som sagt haft mina tankar på Shallow Grave ett tag nu, så den fick bli dagens första. Det är en bra engelsk film, med bland andra Ewan McGregor och Christopher Eccleston, som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet. Det är på sätt och vis ett kusligt porträtt på hur någon blir mer och mer galen, superbt ackompanjerat med en pianoslinga utmed filmen. Men det handlar inte bara om en person utan om tre vänner som på många sätt är både sviniga och osympatiska. Men intressanta. Tillsammans genomför de en morbid plan. Girigheten och galenskapen hinner dock snart ikapp dem.
Se den.

Film nummer två borde jag ha sett för flera år sedan, men av någon anledning har det inte blivit av tidigare. Och, ja Anja, jag skäms lite. Men nu har jag i alla fall sett den. Jag tänkte att när jag ändå fått en dos av Ewan McGregor, så kan jag lika gärna fortsätta. Med lite Moulin Rouge. Det är en fin och sorgsen kärlekshistoria i fantastisk bisarr paketering. Bisarra karaktärer och bisarra musiknummer i ett visuellt virrvarr. Det är omöjligt att sitta oberörd.
Och Ewan är övertygande som alltid. Han har ett leende att förlora sig i. Ett leende som får mig att le. Jag har försökt att hitta en statisk bild som visar på det, men det var inte lika lätt som jag trodde. Ni som har sett någon film med honom förstår nog vad jag menar ändå. Men här är ett försök:

Nu ska jag börja packa. Hemfärd imorgon. Jag vill inte egentligen. Jag menar, det ska bli trevligt att träffa (vissa av) de som jag träffar så sällan. Jag ser exempelvis fram emot juldagsfesten. Men jag vet även att det kommer att ställas frågor som jag inte orkar svara på just nu. De vill väl, men jag har ingen lust att berätta samma sak om och om igen. Vet inte vad jag ska svara...
Men små steg. Först packa. Sedan ta itu med hemresan. Ett steg i taget. Små steg.

How about a gun in my mouth so we never have to talk about this again

Ibland spelar det ingen roll hur mycket man försöker, hur mycket energi och stressfyllda timmar man lägger ner. Det är dömt att misslyckas från början. Jag borde ha förstått det, men jag ville försöka ändå. Vi ville försöka. Vi ville för mycket, vilket ledde till att vi tog på oss för mycket. Lätt att vara efterklok.
Vill bara gå vidare nu. Men examensarbetet hänger fortfarande över oss som ett stort och mörkt åskmoln. Det känns som att det alltid kommer att göra det. Men jag orkar inte mer. Jag har ingen mer energi att lägga ner på det. Jag gav allt första gången. Jag stressade tills jag mådde både fysiskt och psykiskt dåligt. Jag kunde vid ett tillfälle inte längre komma ihåg vad min morfar hette i förnamn. Hur mycket jag än försökte minnas. Så stressad var jag. Till ingen nytta. För det är inte allt arbete som ligger bakom som räknas. Det är inte timmarna, stressen eller tårarna som räknas. Det är inte försöket som räknas. Det är resultatet.

I väntan på nästa tyvärr-mail

Ja, jag är negativ. Född sådan. Men det är svårt att vara positiv när man kommer från en intervju och känner att man inte fick sagt det man ville säga och stakade sig på resten.
Men jag kommer inte behöva sitta och tänka på det. Inte alltför mycket i alla fall. Denna vecka har jag nämligen ovanligt mycket inplanerat, som biobesök i Uppsala imorgon, som middag på onsdag, som middag på fredag och vernissage på lördag. Och kanske ännu en intervju.

Just nu är det dock svårt att sluta tänka. Därför ska jag förlora verkligheten en stund och njuta av första och tyvärr enda säsongen av Studio 60 on the Sunset Strip.

I filmens värld

Tiden går. Och jag står still. Persiennerna har varit neddragna hela dagen. Ville inte se att allt går vidare där ute i verkligheten. Dagarna springer iväg och jag får inget gjort. Har ingen kraft att ens försöka.

Så något annat att tänka på, något att göra som inte direkt innefattar verkligheten. Så lite tid och så mycket att välja mellan:
Nyckel till frihet, en måste-ses-film med bland andra Tim Robbins och Morgan Freeman, kl 22.00 på tv400.
The Game, där en materiellt rik finansman (Michael Douglas) får en födelsepresent, som vänder upp och ned på hela hans tillvaro, av sin bror (Sean Penn). David Fincher-paketerad film kl 22.30 på kanal 5.
One Hour Photo med en förvånandsvärt skrämmande Robin Williams i huvudrollen. En snygg film om besatthet, kl 22.30 på tv3.
Lida, med en övertygande galen Kathy Bates som "tar hand om" sin skadade favoritförfattare (James Caan), kl 23.30 på tv6.

I övrigt går även:
X-men kl 19.35 på tv3
Apocalypse Now kl 21.00 på tv4Film
Guds Stad kl 23.00 på svt2

På topp

Egentligen skulle jag ha varit på praktik nu. Egentligen. Istället sitter jag hemma och tycker lite synd om mig själv. För istället för praktik så börjar mitt studieuppehåll idag. Inte lika roligt.
Men jag blir inte sysslolös. Jag måste fortfarande fixa till exjobbet. Jag måste fortsätta mitt sökande efter en praktikplats. Och jag måste ta kontakt med csn som kommer att kräva att jag betalar tillbaka denna månads studiemedel, som jag fått och redan börjat använda till sådana där onödiga saker som hyra. Hurra.

Kill me. Kill me now

Det gick inge bra.
Och av någon anledning kan jag inte få tårarna att sluta rinna. Jag är så trött. Rakt igenom.

Jag behöver något som får mig att le. Någon som säger att allt kommer att ordna sig, att allt blir bra till slut.
Jag behöver en kram...

Kan vi inte flytta fram tiden till imorgon kväll?

Jo, just det. Medium börjar igen. Imorgon klockan 21. Samtidigt som Criminal Minds. Åh, typiskt.

Något att se fram emot dock när man sitter där uttittad, utpekad, utskrattad. Redovisning imorgon. Jag är inte redo. Exjobbet är inte redo. Inte redo för kritiska ögon. Inte redo. Allt jag kan önska är att de ser förbi bristerna. Att illamåendet håller sig borta. Att tårarna inte börjar rinna. Jag är inte redo.

Spend any amount of time around people, you get your heart broke...

House fortsätter att sprida värme. Och jag spinner som en tillfredsställd katt i hans sällskap. Gårdagens avsnitt hade två skilda handlingar som spanns samman på ett lyckat sätt, det var intressant, spännande och humoristiskt.
Speciellt en liten scen stod ut för mig. Jag har inget emot barn, det finns barn som är ofantligt charmiga. Det finns bara vissa aspekter med barn som jag är allergisk mot. Min specifika humor är inte personligt riktad mot er med barn. Men hur ska jag kunna låta bli att skratta när House säger detta till modern med det högljutt tjatiga barnet:
Give her 20 mg of anti histamines. It could save her life. ‘Cause if she doesn't shut up, I'll kill her.
Jag skrattade högt. Och länge. Så typiskt House. Och så typiskt min humor.

Önskar bara att effekten kunde hålla i sig. Det är upplyftande att se något bra och att få skratta är befriande. Men snart sluter verkligheten sina allvarliga fingrar runt min hals igen. Jag önskar att jag inte brydde mig. Men det gör jag.
Jag är så trött.

Jag kom av mig...

Tanken var att jag skulle skriva ett magrelaterat inlägg igår med rubriken: En dag utan bacon är som en dag utan glass. Men jag kom av mig. Jag läste något och kom av mig och kände mig sådär liten och otillräcklig som jag alltid gör när den brutala verkligheten gör sig påmind. Det finns inget jag kan säga eller göra som tar bort det som hänt. Jag vet inte ens om jag kan göra någon skillnad. Det är nog det som gör mig så liten. Men du finns i mina tankar. Ville bara att du ska veta det.

Right on the tip of my tongue

Måste sätta stopp för mitt kassa humör för jag har inte tid att sitta och grina just nu. Måste förbereda mitt försvar av idéer till examensarbetet, då handledaren verkar vara rätt svår att ha att göra med.

Så, lite humor:

Tack Martin för påminnelsen!

Då det finns en viss risk att ni inte läser andras kommentarer eller klickar vidare på länkar så lägger jag upp detta youtube-klipp. (Ni är väl inte känsliga av er?)

Tack Misha!

Out of sight and out of mind. If only it was so…

När något hemskt händer någon som man känner och tycker om, känner man sig lätt som den minsta människan i världen. I alla fall gör jag det. Jag vet aldrig vad jag ska säga eller göra. Kan bara vara där, om det behövs.
Har känt mig helt bedövad sedan jag fick veta. Samtidigt om vartannat trött, ledsen och arg på världen och de våldsamma idioter som finns där i.

Har flytt världen lite med hjälp av Spaced. En fantastiskt bra komediserie som får mig att skratta. Och just nu behöver jag skratta. Skit bara att det endast gjordes två säsonger. Nu har jag inga fler avsnitt kvar.

Första skoldagen imorgon. Jag är inte road.

Who's there? / Vem där?

Most of the time I get comments from the same people (thank you, thank you), but I have a slight suspicion that there are more people who visit. So, please leave a comment, it would make a tired, stressed and sad misstv a bit happier.

Jag får mest kommentarer från samma personer (tackar och bockar), men har ändå känslan av att det är fler som läser eller tittar förbi.
Så lämna gärna en kommentar och visa er, oavsett om ni läser regelbundet eller bara råkade ramla in. Det skulle göra en trött, stressad och ledsen misstv lite gladare.