x2

Ikväll är Jonas Karlsson på två kanaler. Samtidigt. Både i Mannen under trappan och i denna söndags Kommissarien och havet. Jag tror mer på Mannen under trappan, men tanken är att spara den till tv-sällskapets hemkomst, så jag kanske sätter mig och genomlider ännu en Kommissarien och havet. Enbart för Jonas Karlssons skull. Det har inte hänt sedan jag genomled Air Force One för Gary Oldmans skull. Och det var ju ändå Gary (min favorit, om ni missat det).

För övrigt är jag lite kär i mina cheesecake-muffins. Tack Sophia, för receptet!

Kl. 21.50
Nähä. Tydligen ska man inte lita på de trailers tv4 visat. Ingen Jonas så långt ögat når i kvällens Kommissarien och havet. Bara tråkiga karaktärer och pinsam dialog. Jag lägger ner.

Bottennapp

För er som inte sett Derailed men funderar på det: gör det inte. Håll er borta från den filmen. Det var längesedan jag såg en sådan förutsägbar film. Och dialogen! Hjälp! I en scen höll jag på att slänga fjärrkontrollen på tv'n för jag blev så förbannad på hur dålig dialogen var. Jag ryser jag bara tänker på det. Usch.

Och om man ska fortsätta kloakdykningen... vem godkände Kommissarien och havet? Jag vill verkligen veta så att jag kan fråga denna person vad det är som pågår. Jag har sett fenomenet förut med dubbning av enstaka karaktärer i enstaka filmer. Men i Kommissarien och havet var det nästan var och varannan person! Och deras förklaring:
De svenska rollerna är från början inspelade på svenska och dubbade till tyska för den tyska publiken. De tyska rollerna är i den version som visas i TV4 dubbade till svenska för TV4:s tittare.
Say what? Då är det väl bättre att göra hela filmen på svenska och sedan dubba hela skiten till tyska efter det. Tyskarna verkar ju inte bry sig om dubbning hur som, men för mig förstörde det hela upplevelsen av filmen. Och det var verkligen inte en film som hade råd med det, med tanke på att den inte var speciellt bra i övrigt heller. Sug.

Jag skulle ha tittat på Mannen under trappan istället med Jonas Karlsson. Jag slog över ett ögonblick och hamnade i en scen som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Jag skojar inte. Det hör inte till vanligheterna, speciellt inte när det gäller svenskproducerat. Om resten är lika bra är en annan fråga, men något jag definitivt tänker ta reda på.
Mannen under trappan är en serie på fyra delar som visas på söndagar, kl 21.15 på svt1. Om ni missade första avsnittet igår så går det ett flertal repriser, bland annat ikväll kl 23.10.

Dagens överanvändning av ordet "avsnitt"

Igår såg jag Criminal Minds. Det var inte säsongsstart utan avsnitt 22 i säsong fyra. Nåväl, avsnittet lade mer fokus på mördaren än vad det brukar vilket gav en lite annan känsla än vanligt. Bra upplägg i ett bra avsnitt. Tre kvar av säsong fyra, efter det får jag väl anta att säsong fem tar vid.

Gårdagens Skräckministeriet handlade om blod. Eller gjorde det verkligen det? Kanske första halvan, sedan snöade det av någon anledning in på moral gällande våldsfilmer. Inte vad jag såg fram emot att se. Samma känsla av antiklimax kom av första avsnittet där jag naivt utgick från att The Exorcist skulle dyka upp, med tanke på "det inre monstret", eller annan valfri film om demoner som tar över människor. Det närmaste var väl Jekyll & Hyde. Och även om H.P. Lovecraft är en fantastiskt intressant författare i och med vad han inspirerat andra till, så kan man knappast säga att hans monster var av det inre slaget. Om det nu inte var hans egna inre monster som de var ute efter och i så fall måste jag säga att de misslyckades med även det.
Det har bara visats två avsnitt och kanske är det lite för tidigt att klaga på Skräckministeriet som serie redan nu. Men med tanke på att avsnitten bara är en halvtimme långa borde det finnas en välgrundad tanke bakom innehållet. Det är mycket som ska få plats. Men ändå fyller de ut med övergångar och stämningsklipp som mannen som tittar på bilder. Då är det kanske inte så konstigt att resten av innehållet känns lite tunt. Ytligt. Och tyvärr ofta felriktat. Det är tråkigt att de, när de nu väl gör en sådan här sak, inte tar hela steget ut och gör det ordentligt. Synd.
Nästa vecka anfaller maskinerna. Jag är inte så hoppfull längre, men H.R. Giger är med och det måste jag se.

Och nu till något helt annat.
Idag har inte varit en produktiv dag. Skulle egentligen iväg på jobb, men mådde kass. Mår fortfarande inte prima liv, så det blir att bädda ner sig i soffan och vila ögonen på något. Det blir INTE Mindhunters eller Pirates of the Caribbean – total waste of films.
Kanske blir det Derailed på svt1 kl.21 som jag inte sett eller Benny & Joon på kanal9 vid samma tid. Jag rekommenderar Benny & Joon som är en fantastiskt söt film. Den kan ses, om inte bara för bra rollprestationer, även för en söt Johnny Depp och sköna flörter med den gamla Buster Keaton-eran.

In nomine Patri

För er som gillade The Boondock Saints, en riktigt sevärd film, kan jag meddela att film nummer två har premiär i USA den 1 november vid namn The Boondock Saints II: All Saints Day. Jag är lite skeptisk, men Billy Connolly är med, så jag lär se den.

Et Fili. Spiritus Sancti

Utveckling

Utvalda delar i utvecklingen av visuella effekter:

We in the killin' Nazi business. And cousin, Business is a-boomin'

På grund av en ofantligt seg laptop med pms var jag tvungen att stressa till pendeln. Tre steg utanför porten signalerade min iPod att den behövde laddas. Halvvägs ner till stationen upptäckte jag att jag glömt remsan. 45 sms-spänn senare stod jag på perrongen, genomsvett och med ostoppbara tårar rinnande nedför mina kinder. Med andra ord inte på humör för att trängas med människor på ett varmt tåg. Men bio hägrade blott en timme bort så jag bet ihop. Väl framme fick min biopartner mig snart att le och kvällen kändes ljusare. Och ljusare skulle den bli.

Två timmar och 36 minuter senare svävade jag ut från biosalongen. Äntligen! Quentin Tarantino är tillbaka! Och med tillbaka menar jag det faktum att jag egentligen inte varit nöjd med något han gjort sedan Four Rooms.

Inglourious Basterds består av en ljuvlig blandning av dialog och våld – exakt det Tarantino är bra på. När han nu vill. Han vågar låta dialogen ta den tid den behöver, han stressar inte fram något. Ett stort plus är även att han ofta låter det ske på originalspråk.
Karaktärerna i filmen känns alla genomtänkta. Till och med en till viss del överspelad Brad Pitt funkar. Många av dem är dragna över gränsen, stereotypiska, nästan karikatyriska i sitt framträdande. Exempelvis är britterna väldigt brittiska. Pitts karaktär är väldigt amerikansk. Men blandningen mellan dessa karaktärer och de övriga, mer samlade, stör inte.
Vad gäller våldet trodde jag, efter att ha läst och hört recensioner, att det skulle vara mer och grovare än det faktiskt var. Men det är möjligt att jag är lite avtrubbad. Hur det än är, lyckas Tarantino använda våld med glimten i ögat. Och det är aldrig fel.

Se den.

My two cents

Det måste vara jobbigt för skådespelare att förbli förknippade med en enda roll, trots att de gjort fler efteråt. Men det är nog lätt hänt när det gäller karaktärer i filmer eller tv-serier som når kultstatus. Speciellt, vågar jag fördomsfullt påstå, bland sci-fi-nördarna.
Men idag, när jag zappade mellan kanalerna och plötsligt såg Matthew Settle i Gossip Girl, så var jag inte ett dugg bättre. Vad gör kapten Speirs i Gossip Girl av alla serier? Han ska ha på sig sina militärkläder, springa igenom fiendeutposter och väcka liv i mina äggstockar.
Enligt imdb.com har Matthew Settle gjort ett antal roller sedan Band of Brothers och jag har nog lyckats missa dem alla. Det kan vara därför som jag fortfarande ser honom som kapten Speirs. Jag har dessutom aldrig sett ett helt avsnitt av Gossip Girl, det kan mycket väl vara en fantastisk (hmmm...) serie, men jag tror ändå att jag hellre ser honom i sin uniform. Har dock en känsla av att detta inte skulle uppskattas av Settle själv.

Någon som inte direkt döljt sin frustration över att bli hågkommen enbart för en roll är Alec Guinness. Men många skulle nog säga att Alec Guinnes ÄR Obi-Wan Kenobi. Lika mycket som att Bruce Campbell är Ash. Och om jag säger Harrison Ford, hur många av er tänker på Han Solo eller Indiana Jones? Hur många tänker Jack Stanfield eller Norman Spencer? Det betyder inte att de rollprestationerna inte var bra, kanske bara inte namn man lägger på minnet.
Länge betydde Kyle MacLachlan enbart agent Cooper. Nu också till viss del, men då han varit med i Desperate Housewives ett tag nu så har stämpeln avtagit lite.

Sedan finns det skådespelare som inte känns så. Michael C. Hall till exempel, som så länge var David i Six Feet Under godtog jag ögonblickligen som Dexter. Och när jag sedan såg ett avsnitt Six Feet Under fanns det ändå ingen Dexter i den kostymprydde David. Båda karaktärerna är lika trovärdiga i händerna på Hall.
Gary Oldman har också förmågan att försvinna bakom karaktärerna han spelar och skapa trovärdighet. Och även om många kanske ser honom som Stansfield, eller kanske Dracula eller nu Jim Gordon, så måste de flesta nog ändå medge att dessa karaktärer är rätt långt ifrån varandra på många sätt.

Så naturligtvis ser vi olika karaktärer, beroende på vilka som vi fastnat lite extra för. Men ärligt, vem av dessa skulle ni välja? För mig är valet kristallklart.

The only hope you have is to accept the fact that you're already dead. And the sooner you accept that, the sooner you'll be able to function as a soldier is supposed to function. Without mercy. Without compassion. Without remorse. All war depends on it.

Vill se! Vill se!

The Imaginarium of Doctor Parnassus av Terry Gilliam.

Actually I really, really don't want to be on this boat with you

I tisdags började jag titta på en film. Först nu är den klar. Det måste vara världens längsta film. Inte speciellt spännande. Inte speciellt rolig, förutom några småskratt någon gång i torsdags. Och om två timmar känns som fyra dagar, så är det något som inte riktigt är som det ska vara.
Han sägs ha talang, den där Mr. Ripley, men jag är föga imponerad. Istället blir jag mest irriterad över hur fantastiskt korkad han är. Han kunde ha tagit sitt pick och pack och dragit någonstans där han inte riskerade att möta folk som kände honom eller den person vars identitet han tagit över. Men nej, han stannar och vecklar in sig. Mer och mer. Och mer.
Och nu kanske ni tänker att om han inte hade stannat så hade det inte blivit någon film. Men det hade faktiskt varit att föredra framför denna evighetsgäspning.

An oldie but goldie

Friday the 13th conclusions:

* All teenagers do is have sex and skinny dip, oh yeah and die.

* For some reason 17 year old summer campers are in their 30's.

* Cars in the 70's were equipped with a serial killer self destruct switch; in which if you're being chased by one, the car will not start until it's too late.

* Slow and steady really does win the race. Especially if you're a 250 lb lumbering serial killer. Run all you want, cus you'll fall and he'll be in front of you.

* If you're a fat nerdy guy, you're as good as dead.

* Hockey masks are the world's hardest natural substance and are completely indestructible.

* Despite rotting and decomposing constantly, you will continue to increase your muscle mass and strength.

* If you're a serial killer who wears a hockey mask and you get killed; they will most certainly bury you with said mask. They wouldn't want you to have to go out and get a new one after you rise from the dead, which you most certainly will.

* Despite having the highest murder rate of any town of all time, Crystal Lake only employs 3 local police officers.

Filmhelg, del 2

Planet Terror
På framsidan av denna film står bland annat Rose McGowan med ett vapen istället för nederdelen av sitt högra ben. Det är lite humor, om du frågar mig. Och Robert Rodriguez's Planet Terror var faktiskt lika stor del humor som zombie-gore. Lika mycket parodi som tribute. Riktigt underhållande och ljusår från bottennappet Death Proof.

Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon
Det börjar som en dokumentär och slutar som en skräckfilm. En insyn i "branschen" som lever efter egna slags regler och sin egna särskilda etik. Humoristisk med känslan av att vara bakom kulisserna på klassisk ungdomar-blir-dödade-av-galning-ute-i-skogen-film.
Personligen tycker jag sällan om handhållen kamera i fejkad dokumentärstil. Oftast verkar de överdriva det skakiga för att man ska fatta att det är en av karaktärerna som håller i kameran. Tro mig, vi fattar ändå. Så minus för det skakiga, stort plus för den morbida humorn. Absolut sevärd.

The King of Kong
Det är något speciellt med nördar. Folk som ägnar så mycket tid av sina liv på en enda sak. Som lever, andas och dör med sin "hobby". The King of Kong är en dokumentär om besatthet. Och Donkey Kong.
Det står mellan high score-innehavaren Billy Mitchell och utmanaren Steve Wiebe. Och man vill ju så gärna att Steve ska vinna, för Billy Mitchell är precis en sådan där dryg jävel som jag absolut inte tål. Hu.
The King of Kong är en riktigt bra dokumentär som roar och griper tag och får mina händer att längta efter Donkey Kong och Pac Man. Så se den! Undvik dock det extramaterial som heter "the Saga continues". Ett tips bara.

Control
En inblick i tiden kring Joy Division och i sångaren Ian Curtis liv. Denna är motsatsen till skakig kamera och stressade scener. Istället är den fylld med långa och visuellt intressanta klipp. Det svart-vita. Musiken.
Tragisk. Vacker. Och fantastiskt bra. Om ni inte sett den, se den.

Filmhelg, del 1

Harry Potter and the Half-Blood Prince
Man vet på ett ungefär vad man får när man går och ser en film om Harry Potter. Det är schyssta prylar i schyssta miljöer. Det är musik som kan få alla hårstrån på kroppen att ställa sig upp i givakt.
Det är Alan Rickman.
Det har sagts att denna är lite mörkare, och det kan jag hålla med om. Men annars är den typ som de övriga mellanfilmerna, som jag kallar dem, en slags transportsträcka tills nästa gång Harry Potter möter den onde Voldemort.

Public Enemies
Jag hade stora förhoppningar på Public Enemies. Det är en tidsera som jag tycker är mycket intressant. Inte enbart för de brottslingar som ständigt gäckade polisen, utan även för bilarna, kläderna och prylarna. Det är helt enkelt en visuellt väldigt fager tidsera. Jag såg även fram emot att se den för att den fått väldigt bra kritik och jag gillar Johhny Depp.
Det är många bekanta ansikten, alla väldigt kapabla i sitt skådespeleri. Ändå är det något jag inte gillar. Min enda gissning är att det faller på klippningen. På urvalet av scener. Filmen känns nämligen ryckig, lång och griper aldrig tag ordentligt. Att dessutom ljudet krånglade, vilket naturligtvis inte var Michael Manns fel utan SF:s, hjälpte inte heller. Jag är besviken och jag tycker inte om att vara besviken.

Twilight
Jag är inte en skrikande liten goth-tjej. Jag har inte läst böckerna. Men det var en helt okej film. Det är rätt svårt att göra vampyrer trovärdiga, men här kändes de faktiskt naturligare än i andra filmer. Visserligen fick jag vissa Brad-Pitt-i-Interview-With-The-Vampire-vibbar av bovvampyren (ryser), men det kan jag leva med.
Däremot var inte kärleksförklarings-scenerna helt trovärdiga utan kändes lite... fjortis-skrivet (kommer jag få stryk nu?). Och då är jag ändå en stor sucker för romantik när det gäller personer som man vill ska "få varandra".

Pineapple Express
Jag var lite osäker när det gällde denna, det finns viss humor som jag inte klarar av och jag har fått för mig (kanske helt fördomsfullt) att Seth Rogen har levererat sådan tidigare. Men filmen höll sig på en bra nivå och jag skrattade vilt och villigt. Må vara att jag var en aning trött när jag såg den, vilket gör mig skrattvänligare lagd, men det är något charmigt med lite klantiga människor som slåss på ett trovärdigt sätt. Mycket underhållande faktiskt.

Bättre sent än aldrig?

Det har varit väldigt få biobesök i år. Något som gör mig lite ledsen. Jag har missat många filmer jag hade kunnat tänka mig att se i biostolen. Men så är det, om förra året var Filmens år så är 2009 Musikens. Man kanske inte kan få både och?

Hur som har det i alla fall blivit några filmer som jag inte skrivit om än: Coraline, Wolverine, Star Trek och Transformers 2. Men eftersom de flesta av dem inte går på bio längre blir alltså mer en återblickstanke än biotips.

Coraline är en rätt mörk barnbok. Men det fanns inte en chans i världen att Henry Selicks stop-motion-film inte skulle leva upp till det. Coraline var mörk, rolig och fascinerande. Och då såg jag den inte ens i 3D.
Nu har jag i och för sig jag bara sett en enda sak i 3D, vilket var en informationsfilm på Tekniska muséet som rent ut sagt sög. Men det hade nog mer med den filmen att göra än att 3D-tekniken suger i allmänhet, men det är även möjligt att det inte är för mig.
Hur som hann jag inte gå på Coraline när den visades i 3D och det kändes lite trist. Tills den startade och jag var fast. Filmen är en barnfilm, vilket inte passar alla, men barnet i mig hoppade lyckligt omkring i biostolen. Och ja, jag vill ha en Bat-snauser.

Jag är inte direkt ett fan av X-men. Filmerna är väl underhållande på sitt vis även om de mutanter som jag fastnar för inte får så stor plats. Wolverine gav ungefär samma känsla. Fast värre. Fungerar i bakfyllesoffan en slö söndag. Inte värd biopengarna. Knappt hyr-dvd-pengarna.

Jag älskar verkligen när filmer kan få mig att le. Speciellt när de lyckas få mig på bra humör efter en annars rätt pissig dag. Nya Star Trek fick mig att le. Fick mig att skaka av mig tyngden från dagen då jag såg den. Mycket tack vare Zachary Quinto som Spock och musiken. Och Simon Pegg - det är svårt att motstå honom. Spock tyckte jag var en perfekt blandning av logiska (läs: mysigt nördiga) repliker och mörker. Det sista säkerligen mycket tack vare Quinto.
Star Trek lyckades med konststycket att vara både rolig och spännande. Och om det inte var så att det var kallt i biosalongen, så måste en eloge även ges till mannen bakom musiken. Ryste både en och två gånger.

Efter att ha sett Transformers – Revenge of the Fallen kan man konstatera; Michael Bay kan det där med storslaget. Men i sin iver att överträffa den första filmen, som ändå hade en krydda av nytt över sig, så har Bay smällt på med allt som fick plats. Och det får plats rätt mycket i en två och en halv timmes lång film. Alldeles för mycket.
Vissa saker är fortfarande schyssta, jag är lite svag för de mindre transformerna, de mer insekts- och även kattliknande. Men mest är filmen, trots explosioner och imponerande effekter, en axelryckning.

Domedagen, tag plats

Jag hör ofta fel. Min hörsel är inte vad den borde vara. Men ofta så leder det faktiskt till leenden, även om det kanske bara är jag som ler. Denna gången var det tunnelbaneföraren som jag nästan är säker på sade "Domedagen, tag plats" istället för vad jag antar skulle vara "dörrarna stängs, tag plats". Eller vad är det, de brukar säga?

Hur som så var det rätt passande, då jag samma dag såg Terminator Salvation. (Vissa spoilers kan förekomma)
De tidigare Terminator-filmerna (och då räknar jag bara de två första) var schyssta. Det var nytt, effekterna var fascinerande och det var helt enkelt två underhållande filmer.
Terminator Salvation däremot hade egentligen inget nytt att erbjuda och effekterna är redan gjorda. Det är en tidsfördrivfilm och inte mycket mer. Det fanns bra inslag, till och med leende-från-öra-till-öra-inslag, men de var så få att den övergripande känslan efter att ha lämnat biosalongen var lite blasé. Och så här i efterhand undrar jag lite varför den gjordes överhuvud taget.

Fokuset var splittrat. John Connor kom mest fram som en gnällig mamma-pojke istället för den motståndledare som jag antog att han skulle föreställa. Det fanns ingen pondus alls att tala om och Christian Bales prestation var blek.
Den som däremot gjorde sitt jobb i filmen var Sam Worthington som var både övertygande och intressant. En hjältetyp som gav minnesbilder från bland andra Band of Brothers. Och det kändes som att fokuset låg mer på honom än den givna huvudrollen. Inte för att det gjorde mig något egentligen då Sam verkligen fyllde de skorna magnifikt, men ändå konstigt med tanke på att filmens handling borde cirkulera mest kring Connor.

I övrigt var en del robotar som exempelvis den gigantiska terminatorn schysst, men dessa inslag var förvånandsvärt få. De som såg ut som ormar kändes det som att jag sett förut. Och när en replika av Arnolds terminator kom in, dessutom näck, rös jag lite av obehag. Det var först när skelettversionen kom som nostalgin satte in. Och det fanns en del inslag som pekade mot de gamla filmerna, vilket är en tacksam men fungerande flört.
Trots att Danny Elfman inte fick ett sådant stort utrymme i filmen, så gillade jag verkligen det skitiga och mekaniska ljudlandskap som han byggt upp. Väldigt passande och hjälpte till att ge åtminstone en del av den stämning som filmen i sig aldrig lyckades att uppnå. Vad vore egentligen filmer utan musiken?

I want to lie down, with my face covered in chocolate and something lovely happening to my lower half

Jag tror inte riktigt jag har hämtat mig än från i måndags. Dylan Moran var ofantligt rolig och krampen i kinderna infann sig snabbt. Och håret var som det skulle. Kan inte riktigt förklara hur charmig jag tycker att hans frisyr är, men jag blev helt varm inombords varje gång hans hand gjorde håret om möjligt ännu rufsigare.
Jag vill se honom igen! Ser verkligen fram emot den nya live-dvd:n.

I övrigt är jag lite putt över att så många serier har slutat nu inför sommaren. Vad är det för sätt? Finns det verkligen folk som tittar mindre på tv för att det är varmt och soligt ute? Det låter konstigt, tycker jag.
Som tur är börjar Fringe igen den 11 juni. Något att trösta mig med. Sedan finns det ett antal boxar här hemma som kan tittas på. Som OZ, Carnivale, Futurama och jag skulle inte ha något emot att se om Twin Peaks. Och tredje säsongen av Dexter börjar den 6 juli.

Sedan kan man ju även roa sig med att spela Lego Star Wars och titta på film. Funderade på en skräckhelg med [Rec] och Mirrors, då jag inte sett någon av dem, men det verkar bli svårt att övertala en viss räddhare. Kanske får lova att ha alla lampor tända. Och sluta retas. Kan bli svårt dock.

Jo, just det ja...

Om ni inte har sett Stranger Than Fiction så visar tv4 den kl 21.25 ikväll. Se den.

Tio

Jag skulle ha kunnat haft rubriken "Top Ten Movie Posters", men jag vet inte riktigt om jag kan stå för det. Dessa tio är nämligen de bästa som jag kunde komma på just nu. Jag har med största sannorlikhet glömt någon. Av just den anledningen kommer jag inte heller att numrera dem.

Jag gillar enkla posters. Den första är grafisk enkel. Den andra är också avskalad, men även den helt rätt:

The Godfather

Alien

Det behövs inte så mycket för att ändå förmedla en känsla. Som dessa:

The Silence of the Lamb

Jaws

Shawshank Redemption

Det finns undantag när det gäller mycket bildinformation och det är följande poster. Det pågår rätt mycket i den, men är ändå rätt nedtonad till färgen. Och lite kuslig:

One Hour Photo

Rött och svart fungerar fantastiskt ihop. Och om man har det färguttrycket tillsammans med ett sådant här foto kan det inte bli fel. Jag gillar speciellt den reflekterade stadsskylinen:

Leon

Humor är aldrig fel, speciellt inte när det görs så här snyggt:

Naked Lunch

Fargo

The Dark Knight

Och om jag måstet ska välja en av dem som favorit, så blir det nog den sista. Den får mig fortfarande att fånle.

Vilka är era favoriter?

You don't watch tv? What's the matter with you?

Jag såg aldrig Ghost Rider när den gick på bio av anledningen att jag inte trodde att den var bra. Nu har jag sett den. Och den var inge bra.

Men istället för att koncentrera mig på allt det negativa (och det fanns mycket) tänker jag istället räkna upp tre lite roliga saker i filmen:
1. Han visslar på sin motorcykel och den kom åkande. Det är lite sött faktiskt och en liten hint till western-genren jag växte upp med.
2. Den korta reaktionen i förhörsrummet: "That was weird", när polisens tändare levde ut sina pyromandrömmar.
3. Den tredje var när Nick Cages karaktär frågar Sam Elliots karaktär, med nästan lite förfäran i rösten, "You don't watch tv? What's the matter with you?" Hur skulle jag kunna motstå det?

I övrigt var filmen en enda stor gäspning. Och slutscenen kan ha varit det mest pekorala jag någonsin sett. Usch.
Men men, man måste se dåliga filmer för att verkligen uppskatta de bra.

Med båda fötterna i graven

Allt Om Film läggs ner. Och när jag nu sitter här med senaste numret bredvid mig så kan jag inte göra annat än att rycka på axlarna. Jag har hela tiden haft en romantiserad syn på Allt Om Film. Jag såg den lite som en svensk Empire. Jag kan inte förklara varför, för jag måste erkänna att jag faktiskt inte har varit den kontinuerliga läsare som jag skulle ha velat vara. Men nu spelar det ingen roll längre.

Jag hade ett helt inlägg skrivet när jag fick reda på nedläggningen. Ett inlägg om hur Allt Om Film fallit platt på marken och gjort mig besviken. Detta genom sitt tunna upplägg. I och med senaste numret ser jag lite mer distanserat på tidningen och jag saknar den passion för film som så tydligt finns i Empire. Och humor. Det är förvånansvärt mycket ytligheter och akademikeråsikter i Allt Om Film.
Jag är fullt medveten om att alla inte kan tycka som mig. Jag blir lätt lyrisk, vilket kanske inte helt hör hemma i en artikel eller recension. Jag har även väldigt ytliga tendenser och skriver kanske varken bra eller roligt, men jag skriver en blogg (som vad, fem personer läser?) och inte i ett rikstäckande magasin. Visst, jag kanske är lite hård nu. Speciellt nu när mina åsikter gränsar till att sparka på någon som redan ligger ner.
Naturligtvis kan inte en liten tidning från Sverige göra samma djuplodande artiklar som Empire. Allt Om Film kan jag tänka mig har fått de där 10-minutersintervjuerna medan Empire får vara med flera dagar på inspelningsplatser. Naturligtvis kan det inte bli samma textmängd eller djupa inblick. Men det har inte enbart handlat om det. Ibland känns det som att personen som skrivit en recension om en film inte ens har sett den.

Man ska inte klaga på specifika människor när de nu inte får en chans att försvara sig. Men det var speciellt en recension (av filmen The Escapist) i nummer 04 (2009) som gjorde mig storögd och gapande. Av helt fel skäl.
Ni som läste mina åsikter om den vet att jag tyckte den var bra. Riktigt bra. Av ack så många skäl. Så visst var jag partisk å filmens vägnar när jag läste recensionen. Jag klagar inte på betyget. Den fick en trea av Allt Om Films recensent. Deras betygsystem är lite konstigt, men en trea är rätt bra. Det var själva innehållet som fick mig att reagera. Och inte enbart för faktafelet i texten utan även för hennes sätt att uttrycka sig.
Filmens handling hoppar i tid och recensenten menar att den hade vunnit på att visa händelserna kronologiskt. Men en kronologisk följd hade förstört hela filmen. Sedan avslutar hon med: "The Escapist känns mest som om en filmskolestudent har klippt ihop ett avsnitt av Prison Break", något som recensenten säkert tyckte var väldigt fyndigt. Men jag bara skakar på huvudet. Må vara att vi har olika åsikter om vad studenter kan göra och hur bra Prison Break är, men för mig låter det bara illa.

Det är tråkigt när tidningar läggs ner, även om jag antagligen inte kommer att sakna Allt Om Film med dess nutida tunna upplägg. Men eftersom jag har valt det journalistiska yrket (mest med inriktning på layout) så är det lite av en sorgens dag när en tidning, vilken som helst, läggs ner. Nu går visserligen redaktören och chefsredaktören vidare med Cinema. Frågan är väl om den tidningen inte riskerar att bli än mer akademieråsiktsbaserad och (för att vara lite burdus) tråkig. Den som lever får se.

Only demons should fear me... and you're not a demon are you?

Mina dagar har inte enbart varit musikbaserade på sistone, jag har sett en del filmer också.

Watchmen intogs på bio. Den andra biofilmen för i år. Jag skäms fortfarande över det fjuttiga antalet. Filmen var bra med vissa snygga och fantastiska scener, men jag var inte lika exalterad som mina biopartners som båda är Watchmen-fans. Men jag kunde njuta av Rorschach och soundtracket, så jag var nöjd ändå.

Charlie Wilson's War är en film som jag velat se sedan jag såg trailern för den. Jag kan inte förklara varför, det var bara en magkänsla. Men av en eller flera anledningar såg jag den aldrig på bio utan först nu, i dvd-soffan. Förutom att handlingen är väldigt intressant, så är dialogen och skådespelarna skarpa och helheten blir en bra film. Både Tom Hanks och Julia Roberts funkar i sina roller och Philip Seymour Hoffmann är bra som alltid. Fast det är klart, det är lite lättare att skina med Aaron Sorkins ord i sin mun.

Jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte låta bli att tycka att William H Macy är fantastiskt söt. Han är bra också. I precis allt jag har sett honom i. I The Cooler spelar han en otursförföljd loser som finner kärleken och med det både lycka och tur. Och vem skulle kunna spela en sådan roll bättre än Macy? Ingen, skulle jag säga. Och de är så söta tillsammans att mitt hjärta smälter och rinner över. Och jo, filmen är bra också.

Jag har aldrig sett Dr. Strangelove or: how I learned to stop worrying and love the bomb. Jag är lite generad över detta. Stanley Kubrick är nämligen annars en återkommande regissör i filmhyllan, men just denna har slunkigt genom mina fingrar. Tills nu då. Och den gjorde mig inte besviken. Dr. Strangelove är en fantastiskt bisarr film där man ömsom sitter och skakar på huvudet i någon slags road förbryllelse och ömsom skrattar så man nästan trillar ur soffan. I say wünderbar.

Frailty är en sådan där film som jag sett några gånger, men nästan glömt bort mellan varven. Sedan när jag ser den kan jag inte fatta varför jag glömt av den. Jag menar, den handlar om religiöst seriemord – We don't kill people, we destroy demons. Den är ju praktiskt taget gjord för mig! Bill "navel lint" Paxton gör ett bra jobb, inte enbart som den religiöst galne fadern men även som regissör. Vissa scener och övergångar gränsar till att vara briljanta. Jag gillar till och med Matthew McConaughey, en skådis som jag annars tycker mest är irriterande. Mycket bra film.

High Fidelity får mig alltid att le. Ända ut i fingertopparna. Jag vet inte om det är för att de tre i musikaffären alla är sådana underbara musiknördar eller att soundtracket är så perfekt att det lyfter filmen till höjder där min kärlek för den fylls på ur en aldrig sinande källa. Och John Cusack är allt lite dreamy, även om han i denna karaktär må vara lite svinig då och då. Det förlåts. För att han i slutet gör ett blandband till henne. I'm so easy.