På grund av en ofantligt seg laptop med pms var jag tvungen att stressa till pendeln. Tre steg utanför porten signalerade min iPod att den behövde laddas. Halvvägs ner till stationen upptäckte jag att jag glömt remsan. 45 sms-spänn senare stod jag på perrongen, genomsvett och med ostoppbara tårar rinnande nedför mina kinder. Med andra ord inte på humör för att trängas med människor på ett varmt tåg. Men bio hägrade blott en timme bort så jag bet ihop. Väl framme fick min biopartner mig snart att le och kvällen kändes ljusare. Och ljusare skulle den bli.
Två timmar och 36 minuter senare svävade jag ut från biosalongen. Äntligen! Quentin Tarantino är tillbaka! Och med tillbaka menar jag det faktum att jag egentligen inte varit nöjd med något han gjort sedan Four Rooms.
Inglourious Basterds består av en ljuvlig blandning av dialog och våld – exakt det Tarantino är bra på. När han nu vill. Han vågar låta dialogen ta den tid den behöver, han stressar inte fram något. Ett stort plus är även att han ofta låter det ske på originalspråk.
Karaktärerna i filmen känns alla genomtänkta. Till och med en till viss del överspelad Brad Pitt funkar. Många av dem är dragna över gränsen, stereotypiska, nästan karikatyriska i sitt framträdande. Exempelvis är britterna väldigt brittiska. Pitts karaktär är väldigt amerikansk. Men blandningen mellan dessa karaktärer och de övriga, mer samlade, stör inte.
Vad gäller våldet trodde jag, efter att ha läst och hört recensioner, att det skulle vara mer och grovare än det faktiskt var. Men det är möjligt att jag är lite avtrubbad. Hur det än är, lyckas Tarantino använda våld med glimten i ögat. Och det är aldrig fel.
Se den.
1 kommentar:
Åh va jobbigt det är när det blir sådär :( Skönt att du mådde bättre sen!
Jag älskar Tarantino så den ser jag fram emot :)
Skicka en kommentar