We don't mind creepy

I helgen intogs två engelska filmer varav ingen gick på bio här. Jag vet inte vad SF håller på med. Den första är en romantisk komedi och kanske ska det vara amerikanskt för att SF ska höja på ögonbrynen. Den andra är en independentfilm vilket jag även där antar inte är SF:s prioritet. Deras förlust, men tyvärr även eran. Men de finns på dvd.

Den första har jag redan skrivit om en gång, jag lyckades se den på en filmfestival förra året: Run, Fat Boy, Run. Den var lika roande andra gången, även om jag är en aning partisk med tanke på hur mycket jag gillar Simon Pegg och Dylan Moran.

Den andra filmen sågs däremot för första gången. The Escapist.
En film som inleds med ”The Partisan” med Leonard Coen är på allvar. Omedelbar stämning. Jag fångades med första tonen och hölls fast till sista stavelsen i eftertexterna.
Det är Rupert Wyatts första långfilm och då det är en independentfilm utan större budget spelades den in på mindre än 30 dagar. Det märks inte på något annat sätt än att den känns äkta och levande och skitig och nära.

Huvudrollen är skriven för Brian Cox och han gör som vanligt en trovärdig rollprestation. I övriga roller ses bland andra Joseph Fiennes i en något annorlunda roll för honom, Damian Lewis (som jag antar inte behöver någon mer introduktion?) och Steven Mackintosh som spelar en riktigt äcklig karaktär – fantastiskt creepy.
The Escapist är en fåordig, lågmäld, välspelad och välklippt film.
Se den.

Jaha...

Ja, det blev naturligtvis ingen Benjamin Button för min del igår. Det var andra gången det fick ställas in. Försöker världen säga mig något?

Istället slötittade jag på Beyond the Sea, en rätt tråkig film trots att Kevin Spacey var med i den. Den hade sina stunder och herr Spacey sjunger över förväntan, men jag kan tänka mig att det är en film man måste vara på humör för att se. Och det var inte jag.

Inte blev det någon Damian Lewis heller. Har börjat titta på Band of Brothers igen och tycker att det är trevligare att titta med någon. En delad upplevelse är en roligare upplevelse. Tyvärr innebär dock detta att när ens tittar-partner inte kan titta, så blir även jag utan. Inte lika roligt. En inte helt genomtänkt strategi alltså. Jag får helt enkelt börja titta på en tv-serie som jag följer helt själv. Då slipper jag slötitta på filmer som jag egentligen inte har något intresse att se. Jag kunde ju ha börjat igår visserligen, men igår levde hoppet. Idag kurerar sig hoppet någonstans under soffan. Kanske kan jag locka fram det med lite glass...

Förövrigt finns det recensioner ute för Coraline som påstår att Tim Burton har med den att göra. Här är en av dem. Suck.

Blå svagheter

Någon mer än jag som har märkt att Daniel Craig från och till har väldigt blå ögon? Det är något speciellt med riktigt lysande blå ögon. De fascinerar mig. Får mig att bara sitta och stirra med öppen mun. Och jag vet inte varför.
Jag tycker egentligen att alla ögonfärger har sin charm. Från riktigt mörka ögon till vackert gröna. Men riktigt blå ögon, i visst ljus, har någon slags förtrollande effekt på mig. Och det har ingenting med personen att göra. Bara ögonen.
Daniel Craig har dem. Michael Chiklis i The Shield har dem. Men kanske framförallt så har Hugh Laurie dem. Visserligen har herr Laurie även DET, så min fascination med honom stannar inte vid hans ögonfärg.

Jag har fem riktiga svagheter. Svagheter som antagligen skulle bli förödande för mitt känsliga hjärta om de alla stämde in på en och samma person. Någon som:
1. Har rött hår.
2. Har skägg.
3. Är engelsman.
4. Kan spela piano.
5. Har DET.

Rött hår och skägg är ingen hemlighet. Jag har alltid älskat rött hår, alltid velat ha rött hår, alltid fascinerats av rödhåriga människor. Skägg är en något senare fascination men ändock en stark sådan.
Min fascination av engelsmän är helt oförklarlig. Jag vet inte varför, men det kittlar lite i magtrakten av dialekter. Denna kategori inkluderar även irländare och skottar. Naturligtvis.
Pianon kan få mig att lätta, både i fysisk och ljudlig form. Pianomusik är inte automatiskt bra, men när den är riktigt bra sänder den stötar längs min ryggrad ner till lägre breddgrader. Så förför mig vid pianot.
DET är svårt att förklara. Vissa människor har det bara. DET som får mig att bli förläget blyg, bli fnittrande glad, bli gapande fascinerad, bli varmt våt – på en och samma gång.

Och för att bevara husfriden, så finns det naturligtvis andra saker som jag är svag för. Som snällhet, humor, mjukhet, omtänksamhet, fina leenden och intelligens. Viktiga saker.

missTv gillar...

... att vara lite lullig.

... livemusik. I detta fallet Come Sleep.

... cheeseburgare från McDonalds.

... när taxin hem spelar Paint It Black.

... att lyssna på Maynard. Mmmmm... Maynard.

... att titta på Jokern i The Dark Knight.

... att titta på Iron Man när man är lullig och inte vill gå och lägga sig.

... rödhåriga och skäggiga män. Skäggiga och ohåriga män går visserligen också bra.

Plats för rubrik

Just ja. Glömde. Det var säsongsavslutning av Life igår. Jag kommer att sakna den serien. Och inte enbart för att Damian Lewis är med.
I det sista avsnittet fick Crewes äntligen tag i mördaren, men det visade sig vara lite mer komplicerat än så. Naturligtvis. Det är vad säsong två är till för, som spelas in just nu.
Just nu. Det innebär säkert sena hösten innan något avsnitt kan leta sig hit. Suck. Får väl trösta mig med andra serier under tiden. Det finns ju en del.

Imorgon blir det umgänge med vänner från förr. Ser fram emot det. Det händer inte så mycket i mitt liv nämligen. Förutom hårslitande frustration över C-projektet som verkar bli min död.
Idag hörde äntligen handledaren av sig med synpunkter på mina två första texter. Bland annat tre punkter där han meddelade att han ville ha mer information om vissa saker och sedan en punkt som löd: "Texten går att korta". Jaså. Det går speciellt bra med tanke på att jag kommer behöva peta in fler tecken.
Jag vill inte låta otacksam, men efter att ha läst mailet har det känts lite hopplöst idag. Men det är väl bara att bita ihop. Och njuta av avbrotten i tristessen.

Damian Lewis lubrication

Rödhåriga män. Vad gör ni med mig?

Kallsvettigt

Dagen har hittills varit horisontal. Reaktion på medicinen skulle jag tro. En våg av värme sköljde över mig, sedan kom yrheten. Har legat och kallsvettats och kämpat mot illamående. Skoj, skoj. Men sedan somnade jag och mår nu lite bättre. Fortfarande liggande dock. Nåväl.

På grund av total avsaknad av pigghet blev det ingen Dexter i måndags. Men väl igår. Istället för att titta på Big Shots gick nämligen hårddisken varm här hemma med underbar säsongstart av min favoritmördare. Eventuella spoilers följer:
Stackars Dexter har problem. Bevakad av den icke-blinkande Doakes gör att han har svårt att få utlopp för sina mordiska tendenser. Men när han äntligen fick chansen, misslyckades han totalt. Har den känslokalle psykopaten blivit mänsklig?
Det första avsnittet slutade med hjärtklappning, både för Dexter - vars offergömma hittats - och för mig - ofantligt exalterad över att serien äntligen börjat igen.
Big Shots saknades icke.

Gårdagen bjöd annars på Life där Damian Lewis fortsätter att stråla. Hans karaktär börjar nu hitta lösningen på vem som gjorde att han fick sitta i fängelse i över ett decennium. Ska bli intressant att se hur han kommer att göra när han väl står öga mot öga med mördaren.
Sedan började So you think you can dance. Jag brukar vara lite kluven till de första avsnitten. Det är roligt att se de som faktiskt vet vad de håller på med, men som kanske inte kommer med senare på grund av att de inte kan ta koreografi. Men sedan blir det också mycket förnedring av de som inte vet vad de håller på med, och jag är inte mycket för förnedring.

Ikväll är det Eli Stone som är lite småroande, men kanske inte mycket mer än det. Hanna frågade om Project Runway, men jag har ingen direkt åsikt än. Reaper var inte så roligt förra veckan, men slutade lite intressant så det får en chans till. Journeyman såg jag aldrig och kommer nog inte börja heller. Detsamma gäller Side order of life. Hell's Kitchen var dock lite roligt och kommer att ses.

Tired old whore

SLs gamla tåg firar 40 år i år. Jag hoppas att jag ser piggare ut när jag är i den åldern. Men å andra sidan har jag inte haft riktigt lika många människor inne i mig. Men dessa gamla haggor kan inte pensioneras riktigt än, som det var tänkt. De nya tågens förarhytter byggdes nämligen ergonomiskt inkorrekt och måste därför en efter en tas ur trafiken och byggas om. Bravo. Nej, jag menar det verkligen. Det krävs stor skicklighet att gång på gång misslyckas med saker. Stor skicklighet och ett stort engagemang. Jag är imponerad.

Det är en trött dag idag. Eller idag också. Kommer inte ihåg när jag var pigg senast. Men det har varit en skön helg. Midsommar var lugn, med god mat och mycket trevligt sällskap. Gårdagen var trött och soffbetonad. Idag lär det inte hända mycket heller. Perfekt.
Om man pysslar om lite i tv-tablån så finns det saker att slötitta på nästan hela dagen. Lite smått underhållande program blandat med riktigt bra program: Twin Peaks börjar strax på TV4 Guld, två avsnitt att avnjuta (jag måste inhandla boxen snart!). Lite senare är det en Forsytesaga på kanal 9. Har aldrig sett serien om Forsyte-familjen, men såg att Damian Lewis är med i den så varför inte.
Nej, nu ska jag hämta lite choklad och sedan besöka staden där kaffet är gott, pajerna är himmelska och människorna är charmigt skruvade.

With the occasional psychotic clown running through it...

Empire är filmtidningen med stort F. Den är informativ, rolig och elak – allt jag söker när det gäller bra läsning. Och så är de sådana fullkomliga filmnördar att det värmer långt in i hjärteroten.
I det nya numret kan man avnjuta tio sidor om The Dark Knight. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är exalterad. Jag tror mycket på denna film som utlovas vara mörkare än den första.
Men jag måste försöka att stilla min iver inför Jokern och komma ihåg att filmen inte handlar om honom utan om Batman och Harvey Dent. Som regissören Christopher Nolan säger om Heath Ledgers karaktär: …”he cuts through the movie the way the shark does in Jaws. He just kind of comes and goes and causes complete mayhem”… Hmm… och hur ska det stilla min iver? Damn.

I övrigt skriver Empire detta om den engelska The Escapist: ”Brian Cox trying to break out of prison. Do you need to know any more to want to see it?” Nej, det behöver jag inte.

Men för att placera lite grädde ovanpå moset så är även Damian Lewis med och spelar ”creepily soft-spoken top convict”. Måste ses.

Jag har gillat Christopher Eccleston sedan jag såg och avgudade Shallow Grave. Han är även ondskefullt bra som Norfolk i Elizabeth. Men G.I. Joe? Jag är skeptisk. Men när de övriga skådisarna i deras tajta skinnkreationer packar helautomatiskt maskingevär, pistoler, mini-gun och armborst(?) som favoritvapen, förlitar sig den stiligt kostymklädde Eccleston på ”Sheer, evil brain power”. Sådant måste applåderas.

Och för alla som någon gång under er ungdom såg Evil Dead-filmerna och föll för en viss Bruce och hans hakcharm, så gissar jag att filmen My Name is Bruce är något för er. En alkoholiserad, trailerboende och B-filmande Bruce Campbell tas för sin karaktär Ash av ett fan och blir indragen i en kamp mot en kinesisk demon. Låter det inte för härligt? Jag kommer i alla fall att skratta hela vägen till bion.
Förövrigt rekommenderar jag hans självbiografi If Chins Could Kill: Confessions of a B-movie actor. Mycket intressant och rolig läsning.

Varning för avgudadyrkan

Jag kommer inte iväg på någon större festival i år. Istället får jag sitta hemma medan andra åker och tittar på Rage Against The Machine på torsdag. Men jag är inte bitter (hoppas att de ställer in).

Så denna vecka och till viss del förra är ett enda stort pepp inför WTAI på lördag. Queens of the Stone Age! Foo Fighters!
Jag är lite extra exalterad med tanke på att det kanske, kanske (hoppas, hoppas) innebär att Dave Grohl kommer att trumma in några QOTSA-låtar.
Jag har visserligen blivit besviken förut gällande sådant här (om A Perfect Circle är förband till Deftones bör man för i helvete kunna begära att de spelar the Passenger), men jag kan inte låta bli att naivt hoppas.

They who fight Foo

---

Nu ska jag titta på Life och Damian, Damian Lewis! Hoho, haha, hihi!

Inget nytt under solen – bara samma gamla svammel

Jag har kommit av mig lite med skrivandet, så det får bli en samlad och kortfattad uppdatering: Det var ett lite annorlunda CSI-avsnitt denna vecka. Jag gillar annorlunda så måndagens avsnitt, med ett CSI-brädspel med brottmysterier i centrum, var som en fläkt med frisk luft genom min unkna cell. Förövrigt var samarbetet mellan CSI och Spårlöst Försvunnen riktigt bra. Aldrig har det dött så många människor. I like it!

Det händer egentligen inte så mycket i serien Life, men jag är ändå helt betagen i det skruvade och roliga som finns där mitt i polishandlingen. Speciellt av Damian Lewis, som är lagom out there för att göra karaktären riktigt bra. Sedan att han är söt, charmig och rödhårig (och ja, jag är nog lite småkär), gör inte saken sämre.

Vad kan man säga om Grey’s Anatomy? Jag vet faktiskt inte. Det kändes mest som ett mellanavsnitt som bara flyger förbi utan att lämna några avtryck. Det jag märkt med denna säsong är att ingen står ut längre. Ingen av karaktärerna är bättre eller intressantare. Nu är de alla precis lika ointressanta och hur intressant är det i längden?

Medium är schysst. Även om de tidigare avsnitten i säsongen varit bättre än gårdagens avsnitt. Men så är det. Jag tycker ändå att det är en intressant serie som bör ses.
Samma dag och tid visas även Dirty Sexy Money som också är schysst. Av lite andra anledningar dock. Här är det inte helheten som gör serien bra, som det är för Medium, utan vissa karaktärer och händelser. Jag gillar fortfarande prästen bäst, och nu har den karaktären även fått en mer mänskligt vänlig sida, vilket inte alls förstörde utan bara gav mer djup. Jag tycker dock att karaktären spelad av Peter Krause borde få en lite större plats. Som det är nu känns det som han riskerar att bli lite av en biroll medan familjen Darling tar över mer och mer.

Här kan man ju gå utan att bli dödad...

Borta bra men hemma bäst, brukar det heta. När mitt huvud träffade MIN egen kudde, liggandes under MITT eget täcke i MIN egen säng, kunde jag inte annat än att hålla med. Så jag är alltså hemma igen, åtminstone kroppsligt.
Resan hem kändes oändlig och kan vara bland det tråkigaste jag varit med om. Minuter kändes som timmar. Är ofantligt trött. Tröttare än vanligt märkte jag idag när jag somnade till Meshuggah. Jag hoppas att det rättar till sig snart.

För att göra en sammanfattning så var New York helt underbart, med vissa undantag: en duva (läs: råtta med vingar) använde min keps som toalett (han förtjänar att styckas långsamt) och en geting attackerade min säkerhetszon (och inte en svensk minigeting, utan en amerikansk som ser ut som avkomman efter en kärleksnatt mellan en vanlig geting och en myskoxe).

Men förutom dessa traumatiska inslag blev det en massa promenerande, shoppande, ätande och insupande av allt vad Manhattan hann erbjuda under två dagar. Frukost i Central Park, kvällsutsikt från Rockefeller Center. Och en massa gående. Mina fötter var inte så nöjda, men vem bryr sig? Jag hittade dock inte så mycket att inhandla, i alla fall inte som jag hade råd med. Nåväl, jag åkte faktiskt inte för shoppingen (som vissa andra). Och jag lyckades överleva Manhattan-trafiken också. En slags bedrift i sig.

Idag har jag mest sovit. Och transkriberat inspelade intervjuer. Shit, va lång tid det tar. Kommer aldrig hinna klart med det här projektet till den 20:e. Det är kört.
Just nu tar jag dock en paus och slötittar lite på Dreamcatcher. Det är väl kanske inte en bra film, men jag gillar scenerna i minneslagret. Jag skulle också vilja fungera så. Istället har jag ett stort svart hål i huvudet där massor med värdefull information spårlöst försvunnit. Så ingen fantastisk filmupplevelse att vänta, men Damian Lewis är ju med. Alltid nåt. Dessutom en skäggig Damian Lewis. Det ni.

Anal magnetism

Den 29 april är det premiär för Life – en polisserie som utspelar sig i LA. Polisen Charlie Crews dömdes till livstid för ett brott han inte begick. Efter ett antal år blir han frigiven och kan börja jobba som polis igen, redo att lösa brott – både det han dömdes för och andra – genom hederligt och rekorderligt detektivarbete.

Jag gillar på sätt och vis polisserier, men det betyder inte automatiskt att denna kommer att bli bra. Det behövs bra och genomtänkt dialog, intressant handling och trovärdiga karaktärer för det. Huvudrollen spelas visserligen av Damian Lewis, som jag vet kan vara riktigt bra, så vissa naiva förhoppningar har jag allt. Så om inte annat får vi njuta av en rödhårig engelsman. Det är inte att spotta på. I övriga roller syns bland annat Adam Arkin (Chicago Hope) och Sarah Shahi (The L Word).

TV3 den 29/4 kl. 20. Titta då. Själv kommer jag vara i New Orleans…

Nöjesmassakern gick 1985 och är alltså en del av min uppväxt. Nu kommer snart alla avsnitt ut på dvd och jag sitter här nostalgisk och tänker på några av de allra klassiska sketcherna som fick mig att inse att humor är en bra grej. Här är en av dem:

No! Go away...

Jag vill inte påstå att föreläsningarna idag var tråkiga, men ju längre dagen gick kunde jag bokstavligt talat känna hur fler och fler av mina hjärnceller dog i smärtsamma kramper.
Jag är trött. Nej. Jag är TRÖTT.

Så istället för att göra lite nytta, har jag nu suttit och letat trailers. Det är skoj. Och inte så jobbigt.
Vad tror ni om denna?

Gröna paltor och tjejiga känslor

Jag kanske håller på att bli tjejig på äldre dar, men en man i uniform är allt lite stiligt ändå. Har tittat igenom hela Band of Brothers nu och kan inte hjälpa att bli lite betuttad.

Det är en ofantligt bra serie. Den känns trovärdig, har många hemska scener men visar även på den värme och kamratskap som soldaterna i E-kompaniet delade. Huvudkaraktärerna har alla något som gör dem charmiga på sitt sätt.

Men det är ändå speciellt två som fick mitt gömda tonårshjärta att bulta lite extra: Winters (Damian Lewis på nedre bilden) och Speirs (Matthew Settle på övre). Jag menar, scenen där Speirs springer GENOM tyskarnas kompani, för att informera det andra amerikanska kompaniet på andra sidan, för att sedan springa TILLBAKA samma väg! Jag skojar inte, mina äggstockar rörde på sig.
Eller Winters som springer fram till ett krön där ett helt tyskt kompani väntar, ensam på grund av att de andra blir försenade... Dessutom är han rödhårig. Be still my poor teenage heart.
Nåja... vad är väl en rödhårig man i uniform? *suck*