Visar inlägg med etikett verkligheten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett verkligheten. Visa alla inlägg

söndag 1 november 2009

Let's say goodbye like we said hello, in a friendly kind of way

Ni som är uppmärksamma har nog märkt att jag inte skrivit något här på ett tag. Jag har ingen inspiration, ingen lust, ingen förmåga. Jag blir alltid nere på hösten och detta år är inget undantag. Att gå i ide vore underbart, men tyvärr inte en möjlighet i det verkliga livet. Att göra det här är dock möjligt. Hur länge kan jag inte säga ännu. Jag ber ödmjukast om ert tålamod och er värme.

Så nu lämnar jag er, med denna lilla visa, och hoppas att se er igen när solen ännu en gång hittar in i mitt hjärta.

voracious children and wolves
sharpen their teeth on our bones
carrion feeds the wretched
vacant eyes peer through the hole
beggars and thieves bring down a common enemy
while pawnshop kings and corner queens
all hawk their souls for gold

lifelong victims pound and claw at the ground
searching for a way out of their skin
writhe in the cruel bloom

trying to find the beauty
in flesh torn from me
trying so hard not to lose you
in cobwebs and empty hearts

lifelong victims pound and claw at the ground
searching for any way out of their skin
writhe in the cruel bloom
witness the ghostlike shades of ourselves
searching for any way out of our skin
writhe in the cruel bloom

Suffer no fools they will not have their day
Your broken wings drag us down into the shadows

lördag 30 maj 2009

Att kunna andas

Det känns som att jag kan få in mer luft i lungorna. Det är ett slags lugn som har lagt sig. Den senaste tiden har varit så stressig, frustrerande och ångestfylld att det känns lite nu, när den stressen, frustrationen och ångesten har sinat, som att något fattas. Jag har ännu inte fyllt de hålen med något, förutom luft, men lugnet och glädjen börjar allt mer sippra in.

Förra veckan levde jag på hoppet. Hoppet om att kunna skicka in min layout av tidningen till tryckeriet. Egentligen skulle jag ha skickat in på måndagen, men fick aldrig något rakt svar gällande varken tryckeri eller papper. Så jag satt där på Verkstan och led. I timmar. Tills jag inte stod ut längre och gick. Svar om tryckeri och papper kom först dagen efter, runt fyra halv fem. Då hade jag suttit på Verkstan sedan halv elva. Och väntat. Försökt att sysselsätta mig. Försökt att inte titta på klockan. Försökt att inte tänka på vad jag annars skulle ha gjort denna dag som skulle ha varit min lediga dag. Istället satt jag där och blev tröttare och tröttare. Mer och mer irriterad.
Och när det började snackas om att bilderna tog upp för många färgarkssidor och att man borde kunna få ner dem i antal om man stuvade runt lite, då höll jag på att gå över gränsen för hur en civiliserad person uppför sig. Jag förstår att en ideellt driven tidning som lever på bidrag från statens kulturråd måste hålla i pengarna och få ut så mycket som möjligt för så lite som möjligt. Men att komma med en sådan sak, att ens prata om en sådan sak, dagen EFTER det att jag egentligen skulle ha skickat in till tryck...
Men jag var den snälla tysta flicka som jag alltid är och flyttade en bild för att få ner antalet en arksida. Sedan fortsatte jag vänta. En väntan som fortsatte tills torsdagen. Då var jag praktiskt taget ett vrak.

Nu låter det kanske som att jag inte haft roligt alls, att jag vantrivts och aldrig mer vill tillbaka. Men så är det inte. Naturligtvis inte. Jag har haft väldigt roligt och jag har lärt mig massor. Men saker kan definitivt förbättras, rutiner skulle kunna fixas som skulle underlätta mycket.
Men nu. Nu är tidningen inlämnad till tryck. Jag har gjort en annons för releasen. Jag har förberett för uppdatering på hemsidan och för release-utskick. Lugnet har lagt sig.

Stressen, frustrationen och ångesten har dock inte enbart haft att göra med praktikplatsen, det jobb jag gjort för dem och de problem som dykt upp under vägen. Det handlar även om tiden efter. Arbetslösheten. Återbetalningen till CSN. Allt det där som får mig att känna en konstant trötthet. Och nedstämdhet. Så kom brevet. CSN har beslutat att jag inte behöver betala tillbaka något under 2009. Jag grät av glädje. Kan inte ens komma ihåg när jag gjorde det sist eller om jag någonsin gjort det. Dansade omkring som en galning och fånskrattade. Jag kan inte förklara hur skönt det känns. Att se den där nollan i brevet. Jag kan inte ens börja beskriva känslan. Lättnaden. Den stora ekonomiska tyngden som försvann från mina axlar.
Om jag ser nyktert på det hela så är naturligtvis inte alla mina problem lösta i och med detta, jag behöver fortfarande ett jobb och jag är fortfarande skyldig pengar. Men den där nollan kändes faktiskt som en slags livlina. Och det känns lättare att andas.

Djupa vackra andetag.

onsdag 20 maj 2009

Fem års erfarenhet

Jag letar jobb. Men de flesta kräver fem års erfarenhet. Min fråga är då; hur är det meningen att jag ska kunna få fem års erfarenhet om alla begär fem års erfarenhet? Nej, vänta, en av annonserna meddelade att man gärna får vara nyutbildad. Score! Förutom att man ska kunna persiska. Någon som vet om det finns en helgkurs?

lördag 16 maj 2009

It's always funny until someone gets hurt and then it's just hilarious!

Jag hatar inte barn. Jag gör faktiskt inte det. Det finns till och med barn som jag tycker är både söta och charmiga (läs: Una, Dante, Lukas eller Leo). Jag hatar när barn skriker, bråkar och är allmänt störiga. Det handlar kanske mest om ljudvolym. Och behov av barnkörkort för vissa föräldrar. Stötte på några sådana i affären idag. Två ungar som skrek och bråkade samt två föräldrar som sade åt och hotade. Det hjälpte naturligtvis inte. De försvann från affären, men väl framme vid busshållplatsen så stod de naturligtvis där. Lika högljudda. Ungarna sprang omkring och skrek.
I ett försök att tona ut dem diskuterade jag och skägget de festivaler som hägrar under sommarmånaderna, och det går inte att prata om sommarens festivaler utan att komma in på Faith No More. Det går heller inte att prata om Faith No More utan att komma in på ett visst textstycke, nämligen: "It's always funny until someone gets hurt and then it's just hilarious". Och just då ramlade en av ungarna och började grina och fick bli tröstad. Och ja, väntan på bussen blev faktiskt lite roligare.

lördag 29 november 2008

Ute i verkligheten

Ute i verkligheten slåss skinnskallar med vänsterextremister på Sergels Torg. Varför vill man spendera sin lördag så? När man kan fika. Och gå på utställning.
Tittade in en sväng på Henrik Isakssons vernissage på galleri Ikon. Det var en liten utställning. Klaustrofobisk. Stora fina bilder. Men få. Vin eller Sprite att dricka och armbågar att gå in i.
Den okultiverade delen av mig tyckte att det var mysigare att fika. Gott te och trevligt sällskap. Alltid välkommet.