Ytligheternas drottning, i fallande ställning

Jag faller väldigt lätt. För människor, saker, företeelser, smaker, ljud. Och efter jag har fallit finns det där hela tiden i ögonvrån, i fantasin, i hörselgången. Nära och intensivt. Om och om igen. Tills nästa fall.
Jag har koncentrationssvårigheter. Jag kan tappa bort mig mitt i andras meningar, både talade och skrivna, och komma på mig själv att tänka på annat. Förlora mig i tankar. Jag skulle vilja kunna kontrollera min koncentration. Spetsa mitt intresse för det som jag håller på med just nu. Men en enda tanke, ett enda ljud och jag är tillbaka där. Fallande.
Det äter det upp min tid och mitt intresse för annat. Jag vill bara stänga in mig tillsammans med det som fick mig att falla, stänga ute resten av världen och bara njuta. För det får mig att le. Att känna mig varm inombords. En känsla av ny kärlek.

Nothing quite like the feel of something new
Maybe I'm all messed up
Maybe I'm all messed up in you
…
This is the only time I really feel alive

Tjusning

Jag ber om ursäkt. Litegrann. För jag förstod nog inte innan. Tjusningen. Jag hade fattat till en viss grad, men inte helt och hållet. Tjusningen i att vara tillsammans med en musiker. Hur kunde jag? Jag har inte varit tillsammans med en musiker. Inte direkt. En månad för över tio år sedan räknas inte, och något sådant här var det inte tal om.
Nu förstår jag. När jag tittar på det här så förstår jag. Tänk att sitta uppkrupen i soffan med honom framför sig. Sjungandes. Bara för mig.
Så, jag förstår nu. Tjusningen.

Blå svagheter

Någon mer än jag som har märkt att Daniel Craig från och till har väldigt blå ögon? Det är något speciellt med riktigt lysande blå ögon. De fascinerar mig. Får mig att bara sitta och stirra med öppen mun. Och jag vet inte varför.
Jag tycker egentligen att alla ögonfärger har sin charm. Från riktigt mörka ögon till vackert gröna. Men riktigt blå ögon, i visst ljus, har någon slags förtrollande effekt på mig. Och det har ingenting med personen att göra. Bara ögonen.
Daniel Craig har dem. Michael Chiklis i The Shield har dem. Men kanske framförallt så har Hugh Laurie dem. Visserligen har herr Laurie även DET, så min fascination med honom stannar inte vid hans ögonfärg.

Jag har fem riktiga svagheter. Svagheter som antagligen skulle bli förödande för mitt känsliga hjärta om de alla stämde in på en och samma person. Någon som:
1. Har rött hår.
2. Har skägg.
3. Är engelsman.
4. Kan spela piano.
5. Har DET.

Rött hår och skägg är ingen hemlighet. Jag har alltid älskat rött hår, alltid velat ha rött hår, alltid fascinerats av rödhåriga människor. Skägg är en något senare fascination men ändock en stark sådan.
Min fascination av engelsmän är helt oförklarlig. Jag vet inte varför, men det kittlar lite i magtrakten av dialekter. Denna kategori inkluderar även irländare och skottar. Naturligtvis.
Pianon kan få mig att lätta, både i fysisk och ljudlig form. Pianomusik är inte automatiskt bra, men när den är riktigt bra sänder den stötar längs min ryggrad ner till lägre breddgrader. Så förför mig vid pianot.
DET är svårt att förklara. Vissa människor har det bara. DET som får mig att bli förläget blyg, bli fnittrande glad, bli gapande fascinerad, bli varmt våt – på en och samma gång.

Och för att bevara husfriden, så finns det naturligtvis andra saker som jag är svag för. Som snällhet, humor, mjukhet, omtänksamhet, fina leenden och intelligens. Viktiga saker.