Mina dagar har inte enbart varit musikbaserade på sistone, jag har sett en del filmer också.
Watchmen intogs på bio. Den andra biofilmen för i år. Jag skäms fortfarande över det fjuttiga antalet. Filmen var bra med vissa snygga och fantastiska scener, men jag var inte lika exalterad som mina biopartners som båda är Watchmen-fans. Men jag kunde njuta av Rorschach och soundtracket, så jag var nöjd ändå.
Charlie Wilson's War är en film som jag velat se sedan jag såg trailern för den. Jag kan inte förklara varför, det var bara en magkänsla. Men av en eller flera anledningar såg jag den aldrig på bio utan först nu, i dvd-soffan. Förutom att handlingen är väldigt intressant, så är dialogen och skådespelarna skarpa och helheten blir en bra film. Både Tom Hanks och Julia Roberts funkar i sina roller och Philip Seymour Hoffmann är bra som alltid. Fast det är klart, det är lite lättare att skina med Aaron Sorkins ord i sin mun.
Jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte låta bli att tycka att William H Macy är fantastiskt söt. Han är bra också. I precis allt jag har sett honom i. I The Cooler spelar han en otursförföljd loser som finner kärleken och med det både lycka och tur. Och vem skulle kunna spela en sådan roll bättre än Macy? Ingen, skulle jag säga. Och de är så söta tillsammans att mitt hjärta smälter och rinner över. Och jo, filmen är bra också.
Jag har aldrig sett Dr. Strangelove or: how I learned to stop worrying and love the bomb. Jag är lite generad över detta. Stanley Kubrick är nämligen annars en återkommande regissör i filmhyllan, men just denna har slunkigt genom mina fingrar. Tills nu då. Och den gjorde mig inte besviken. Dr. Strangelove är en fantastiskt bisarr film där man ömsom sitter och skakar på huvudet i någon slags road förbryllelse och ömsom skrattar så man nästan trillar ur soffan. I say wünderbar.
Frailty är en sådan där film som jag sett några gånger, men nästan glömt bort mellan varven. Sedan när jag ser den kan jag inte fatta varför jag glömt av den. Jag menar, den handlar om religiöst seriemord – We don't kill people, we destroy demons. Den är ju praktiskt taget gjord för mig! Bill "navel lint" Paxton gör ett bra jobb, inte enbart som den religiöst galne fadern men även som regissör. Vissa scener och övergångar gränsar till att vara briljanta. Jag gillar till och med Matthew McConaughey, en skådis som jag annars tycker mest är irriterande. Mycket bra film.
High Fidelity får mig alltid att le. Ända ut i fingertopparna. Jag vet inte om det är för att de tre i musikaffären alla är sådana underbara musiknördar eller att soundtracket är så perfekt att det lyfter filmen till höjder där min kärlek för den fylls på ur en aldrig sinande källa. Och John Cusack är allt lite dreamy, även om han i denna karaktär må vara lite svinig då och då. Det förlåts. För att han i slutet gör ett blandband till henne. I'm so easy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar