Från mörker till bisarra karaktärer

Låt Den Rätte Komma In är egentligen en söt kärleksfilm som råkar ha mord- och vampyrinslag. En mobbad killes behov av vänskap i den svenska 80-talsvintern, kantad med snö, skuggor och mörker.
Kåre Hedebrant övertygar i rollen som den mobbade Oscar. Man känner med honom, trots att han är snorig i största delen av filmen (hu), och förstår hans önskan till hämnd. Genom sin speciella vänskap med den nya grannflickan Eli får han styrkan att stå upp för sig själv.
Låt Den Rätte Komma In erbjuder vanlig svensk realism med ovanligt snygga skräckscener. Förutom några få undantag, som mestadels finns i början av filmen, har Lindqvist och Alfredson lyckats med det svåra konststycket att få de svenska replikerna att kännas äkta. Skuggor och mörker gömmer visuella brister och gör exempelvis klättringen på sjukhusväggen och scenen i Elis badrum kittlande bra. Scenen i badhuset där kameran bara visar det som syns under vattnet är riktigt schysst. Ett effektivt sätt att skapa rätt stämning, utan att visa för mycket. Och det är ledmotivet för hela filmen som är lågmäld och lite trevande, samtidigt som den ger rätt mängd information vid rätt tillfällen.
Jag blev glatt överraskad av denna film. Dock kan man fråga sig hur Eli lyckats överleva så länge med tanke på att hennes hjälpreda visade sig vara en rätt klantig mördare.

Låt Den Rätte Komma In får tre och en halv välpoppade popcorn.

När det gäller Burn After Reading så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. För den var bra, men inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Jag ställer stora krav på bröderna Coen då jag vet att de kan. Det är kanske därför som jag inte blev helt glad av denna film. Jag tror att det beror till hälften på själva filmen och till hälften på mina alltför höga förväntningar.
Skruvade karaktärer finns dock med, skruvade händelser och förvecklingar som alla är ingredienser som brukar göra Coen-filmerna så ypperliga. Men Burn After Reading kändes kallare, inte lika kärleksfullt bearbetad och timad.
Frances McDormand är något av en älskling sedan Fargo och hon gjorde mig inte besviken här heller. George Clooney fungerar bra i sin bisarra roll. Brad Pitt klarar sig lite bättre än väntat, även om komedi fortfarande inte känns helt naturligt i hans händer. Bilden av John Malkovich med morgonrock och yxa är klockren.
Så visst erbjuder Burn After Reading skratt. Speciellt fungerar den något trötta ordväxlingen mellan J.K. Simmons och David Rasche på CIA:s kontor riktigt bra. Filmen erbjuder även den (för mig i alla fall) mest oväntade dödsskjutningen sedan Pulp Fiction. Det är inte att pinka på.

Burn After Reading får dock tre smått besvikna popcorn.