Jag är ju av den åsikten att man måste se dålig film för att verkligen uppskatta de bra. Men ibland blir jag lite osäker.
Första gången jag såg trailern för filmen 21 blev jag lite förundrad. Var det verkligen en ny film? För den kändes bekant. Som att jag hade sett den förut.
Vissa filmer räcker det att se några minuter av för att veta att den inte kommer att vara bra. Inte alls. Ändå fann jag mig själv titta på 21. Och jag hade rätt. Den var inge bra. Mina förväntningar var inte höga, Robert Luketic har tidigare gjort filmer som Monster-in-law och Win a Date With Tad Hamilton!, men filmen började inte helt dåligt. Däremot blev den sämre rätt så snabbt och lagom till Las Vegas-scenerna gick det bara utför.
När en film är dålig kan det ibland vara väldigt lätt att peka på vad som gör den dålig. Det kan vara skådespelarna som inte gör sitt jobb. Det kan vara handlingen som inte håller. Dialogen kan vara krystad.
Svårare är det dock när man inte direkt kan peka på vad det är som har gått fel. Jag ser inget egentligt fel i skådespelarinsatserna. Jag förstår tanken med handlingen. Dialogen har sina ljusa stunder. Men…
Och det är ett stort men. När huvudpersonen sitter och grinar för att han förlorat allt och det enda jag kände var en axelryckning, då har regissören misslyckats någonstans.
Oavsett om det är en hjälte, en anti-hjälte, en svag person att tycka synd om, en skitstövel man älskar att hata – hatar att älska, så måste huvudrollen väcka känslor hos tittaren. Men inte i denna film. Totalt hjärtstillestånd. I händerna på en regissör som inte kan hjärt- och lungräddning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar