På grund av det förflutna. Nutiden. Och det som kommer. Med blicken bort från den kalla verkligheten känns allt lättare. Trevligare. Varmare.
Det pirrar lite i magen. Det gör faktiskt det. Jag kommer på mig själv att le, utan egentlig anledning. Inte ens veckans första tyvärr-mail fick mig ur balans. Det andra kommer dock slå hål i en dröm och alltså vara svårare att rycka på axlarna åt. Men jag har byggt upp en grund.
En grund av leenden, av skratt, av andfåddhet, av varma känslor. Jag är kär. Fånigt kär.
Det är inte ömsesidigt, men det gör inget. Och efter 22 avsnitt kommer det att vara över. Men för nu, låter jag mig svepas med.
2 kommentarer:
Förstår PRECIS vad du menar. Är också tokkär i de befintliga 22 avsnitten och sörjer att det inte blev en fortsättning.
Hur kan andra serier få säsong efter säsong, när denna excellenta serie bara fick en? Världen är orättvis.
Skicka en kommentar