Smokin' uselt

Det börjar med en massa information staplat på varandra. Jag kan ha lite förståelse för sådant, man kan behöva viss information för att komma in i handlingen. Helst ska det inte behövas utan det ska ge sig efter hand, men ibland behövs det.
I Smokin’ Aces känns det bara onödigt. Vad vill jag veta? Vem som är målet och varför, samt vilka som är efter honom. Inget mer behövs, det kan fortsättningen av filmen ge.
Men, nej, i denna film ges information som gör att ”överraskningen” i slutet inte blir någon överraskning. Tråkigt.

Jag kan vara en rätt så jobbig filmtittare, då inledningen sätter en slags ribba över hur jag upplever resten av filmen. Om inledningen inte imponerar på mig eller roar mig så dämpar det min entusiasm inför resten av filmen. Det är så jag fungerar. När det gäller Smokin’ Aces försökte jag att frångå detta för att ge filmen en chans, men det ledde bara till att jag blev ännu mer besviken.

Jag såg en trailer för denna film där målet, Buddy Israel (Jeremy Piven – som alltid gör ett bra jobb), ställdes i mitten av galna, professionella och välbeväpnade lönnmördare. Det verkade inte vara en film som jag skulle springa till bion för att se, men som jag kunde tänka mig att slötitta på en söndagseftermiddag. Action i (och jag vet inte varför jag fick för mig detta) Snatch/Lock Stock-stil.
Men istället fick jag en film som verkade innehålla två helt olika historier, och ingen av dem var bra. Och slutet var inte bara ologiskt utan även uselt.

En film med försök till Tarantino-dialog, vissa riktigt schyssta men nästan helt outnyttjade karaktärer och en handling som lämnade mig med känslan av att ha blivit både själsligt och mentalt kränkt. En timme och 44 minuter som jag aldrig får tillbaka.
Se hellre Reservoir Dogs, Snatch, Boondock Saints eller Lock Stock and Two Smoking Barrels.
Smokin’ Aces… usch.
Men jag får väl skylla mig själv. Om man tittar på Rotten Tomatoes sida så fick Smokin’ Aces bara 27 procent. Illa.

Fast, The Number 23 av Joel Schumacher med Jim Carrey fick bara åtta procent på Rotten Tomatoes. Det borde ju betyda att den inte är så bra, men The Number 23 imponerade faktiskt på mig. Den var till och med bra.
Naturliga karaktärer och förhållanden, bra tempo genom nästan hela filmen, en twist som i alla fall inte jag räknade ut i förhand samt mani och paranoia. Riktigt bra.
Scenerna ur boken var till en början som ur en saga för att sedan gå över i ett överexponerat uttryck i serietidningsstil. Riktigt schysst.