ÄNTLIGEN!
Det känns som att jag är den enda i hela världen som inte har sett andra säsongen av Dexter, men snart så. Den 7 juli börjar det igen på 6:an. Fyra avsnitt in så ramlar även boxen ner i brevlådan och missTv blir en happy happy camper.
No blood... No sticky, hot, messy, awful blood. No blood at all! Why hadn't I thought of that? No blood, what a beautiful idea.
Från fotodiket har man lite fler roliga vinklar att välja mellan... men jag är inte bitter. Edwards ser lite ut som en galen clown. I like.
The Speaking Hands av Woven Hand.
I long to be with
God on his mind and behind her laughter
Circle the block, come back and tell me
You took the words he painted by heart
Right out of my hand
Like the scrawl
We scratch the screen and all
Do as we want yes, we do as we want
As the fall
We taste the shame and all
We've never not, we've never not
What is the end of
My troubled mind
To embitter to sin
Provoke my soul
Come Christ within yeah
I don't have the courage
To carve my splinters out no
But I got a friend St. Steven
These pictures of us
Wood, hay and stubble
We as well are nothing but trouble
Like the scrawl
We scratch and scream and all
Do as we want, do as you want
Like the fall
We taste the shame and all
We've never not, we've never not
What is the end of
Your troubled mind
To embitter to sin
Provoke your soul
To Christ within
När jag såg att Sex Pistols skulle komma till Peace & Love var min första reaktion: lever de fortfarande? Tydligen gör de det, men frågan är väl om de borde. Jag är, som tidigare påpekats, av åsikten att man även måste se dålig film för att verkligen kunna uppskatta de bra. Detta gäller inte för musik. Och det gäller verkligen inte för jobbiga, brittiska åldringar som bara snackar skit från scenen.
John Lydon – you’re No Fun.
Thåström var på mycket bättre humör, en riktig upplevelseförhöjare. Att jag fortfarande tycker att Imperiet-låtarna är bättre än hans andra beror kanske till viss del på nostalgi, men de raka rocklåtarna fungerar faktiskt bättre till både text och melodi. Och även om jag visste med säkerhet att ingen Peace, Love & Pitbulls-låt skulle dyka upp, så kunde jag inte låta bli att hoppas lite. Naiv som vanligt.
The Haunted är nog det band som jag sett flest gånger (utom möjligtvis m.m.i.) under de senaste tio åren. Men något har hänt. Antagligen har min musiksmak ändrats en hel del för nu är Haunted bara tråkiga. Total flatline.
När David Eugene Edwards äntrade scenen tillsammans med en trummis, gitarrist och basist fnittrade jag som den lilla skolflicka jag är. Ett fulltaligt Woven Hand! Men det var något som inte riktigt stämde. Edwards verkade vara på lite dåligt humör. Sådant stör helhetsupplevelsen för mig.
Men bortsett från den kinkige sångaren var själva musikupplevelsen fantastisk. Bra låtar, stundtals riktigt hårt och säga vad man vill om karln men han kan verkligen sjunga. Fick tyvärr inte höra Sparrow Falls, men dock fantastiska The Speaking Hands, Dirty Blue och för mig helt oväntade Your Russia. Riktigt bra. Och den kortaste timme jag någonsin varit med om.
I övrigt sågs: Promise and the Monster, Roky Erickson och Clutch – the mob goes wild.
Idag började Peace & Love-festivalen i Borlänge. Jag är då inte där nu, det bär av först imorgon. Woven Hand på lördag! Är en aning exalterad måste jag erkänna.
Ett litet smakprov på vad som komma skall hoppas jag.
Idag vaknade jag till outhärdliga gitarrsolon på radion. Hu. Varför envisas människor med att förstöra låt på låt med äcklig gitarronani? Machine Head, I'm looking in your general direction.
Hu. Ingen bra början på dagen...
Nya serier poppar upp som små maskrosor i gräsmattan. Men är de bra?
Igår började Big Shots på kanal 5. En manlig variant av Sex in the City kanske? Anledningen till att jag ställer mig frågande är att jag inte var hemma igår och kunde se de första två avsnitten. Men jag måste säga att kanal 5 har förstått det där med att få in sin publik i serierna de visar. Att visa två avsnitt efter varandra skulle jag gissa ger dubbel så stor chans att folk fastnar. Men det kanske bara är jag som fungerar så.
Idag börjar Eli Stone på samma kanal. Vad är meningen med livet? Det är vad advokaten Eli Stone börjar fråga sig, efter att ha fått reda på att han har ett bråck i hjärnan. Om det bästa jag kunde hallucinera fram var George Michael skulle jag allvarligt ifrågasätta meningen med livet…
Idag har även Project Runway säsongspremiär. Intriger, drama, talang, fula kreationer och auf Wiedersehns väntar.
Den 30 juni har Journeyman premiär på tv3. Nyhetsreportern Dan Vasser börjar ofrivilligt resa i tiden och ändrar både sin och andras framtid. Ja, jag vet inte riktigt hur de ska få ihop den här handlingen. Och när jag läste "...som om livet inte redan var tillräckligt komplicerat för Dan återförenas han tack vare tidsresandet med sin gamla flickvän Livia - något som hotar förhållandet med hans fru" så blev jag mest trött.
Reaper fortsätter med sin roliga handling: Sam får på sin 21-årsdag reda på att hans föräldrar sålt hans själ till djävulen. Nu måste han, tillsammans med två av sina vänner, samla in onda själar som rymt från Helvetet. Första avsnittet var riktigt roligt faktiskt. Om det hade mer att göra med att Kevin Smith höll i spakarna under just pilotavsnittet, än att det är en rolig serie rakt igenom får vis se. Andra avsnittet saknade nämligen en del av det komiska som behövs för att en sådan här serie ska hålla i längden. Måste dock säga att Ray Wise fungerar utmärkt som Djävulen. Det är förvisso en rätt tacksam roll att ha, men Wise har viss träning på att spela ondskefull sedan sin tid i Twin Peaks.
Andra kommande serier eller säsongsstarter:
Side order of life - 29 juni på tv3
Hell's Kitchen - 3 juli på tv3
So you think you can dance - 8 juli på kanal 5
Om man går efter hur förtexterna ser ut när man bedömer en film, så är Thank You For Smoking en både genomtänkt och snygg film. Enbart inledningen gör denna film sevärd. Men det bra slutar inte där. Aaron Eckhart passar perfekt som den kulsprutepratande och moraliskt handikappade Nick Naylor – talesman för tobaksindustrin. Manuset är genialiskt, dialogen är skarp, klippningen är effektiv och allt är spetsat med underbar underbar satirisk humor. Ett måste i filmhyllan.
More Human Than Human av White Zombie.
Yeah, I am the Astro Creep
A demolition style hell american freak - yeah
I am the crawling dead
A phantom in a box shadow in your head - say
Acid suicide
Freedom of the blast read the fucker lies - yeah
Scratch off the broken skin
Tear into my heart make me do it again - yeah
More human than human
Yeah, I am the jigsaw man
I turn the world around with a skeleton hand - say
I am Electric Head
A cannibal core a television said - yeah
Do not victimize
Read the motherfucker psychoholic lies - yeah
Into a psychic war
I tear my soul apart and I eat it some more - yeah
More human than human
Yeah, I am the ripper man
A locomotion mind love American style - yeah
I am the Nexus one
I want more life fucker I ain't done - yeah
More human than human
SLs gamla tåg firar 40 år i år. Jag hoppas att jag ser piggare ut när jag är i den åldern. Men å andra sidan har jag inte haft riktigt lika många människor inne i mig. Men dessa gamla haggor kan inte pensioneras riktigt än, som det var tänkt. De nya tågens förarhytter byggdes nämligen ergonomiskt inkorrekt och måste därför en efter en tas ur trafiken och byggas om. Bravo. Nej, jag menar det verkligen. Det krävs stor skicklighet att gång på gång misslyckas med saker. Stor skicklighet och ett stort engagemang. Jag är imponerad.
Det är en trött dag idag. Eller idag också. Kommer inte ihåg när jag var pigg senast. Men det har varit en skön helg. Midsommar var lugn, med god mat och mycket trevligt sällskap. Gårdagen var trött och soffbetonad. Idag lär det inte hända mycket heller. Perfekt.
Om man pysslar om lite i tv-tablån så finns det saker att slötitta på nästan hela dagen. Lite smått underhållande program blandat med riktigt bra program: Twin Peaks börjar strax på TV4 Guld, två avsnitt att avnjuta (jag måste inhandla boxen snart!). Lite senare är det en Forsytesaga på kanal 9. Har aldrig sett serien om Forsyte-familjen, men såg att Damian Lewis är med i den så varför inte.
Nej, nu ska jag hämta lite choklad och sedan besöka staden där kaffet är gott, pajerna är himmelska och människorna är charmigt skruvade.
Den nya Hulken var sevärt underhållande. Edward Norton passade bra som Bruce Banner och Tim Roth var också bra. Jag har saknat honom. Filmen var full av väl fungerande actionscener som oftast höll sig från tv-spelssyndromet. Då och då dök även sådan där charmig humor som jag gillar upp, bland annat i form av Mr. Blue (söta Tim Blake Nelson) och ett tala-på-ett-annat-språk-problem som resulterade i att ett av de klassiska Hulk-citaten blev lite fel. Men roligt.
Trots detta så kom jag inte ut från biosalongen med den där känslan av lätta fötter och pirr i magen, som jag brukar när jag sett en bra film. Som efter att jag sett Iron Man och kände mig glad och uppspelt flera dagar efteråt. Gillar att må så, det hör till ovanligheterna.
Men jag anar vad det var som sänkte min känsla lite. Slutet. För mig är slutet viktigt för hur jag ser på hela filmen. Jag ska inte säga hur det slutade, men näst sista scenen var riktigt schysst och om filmen slutat där så hade jag nog varit mer positiv nu. Den scen som nu var sist hade mycket hellre kunnat komma efter eftertexterna. Hade fungerat bättre så och även varit som en liten extra bonus för oss som sitter kvar.
Hursomhelst får The Incredible Hulk tre popcorn av fem.
Ibland önskar jag att det funnits ett litet piller att äta istället för mat. Så man tar sig förbi hungern. Jag gillar mat. Eller rättare sagt; jag gillar god mat. För det finns rätt mycket i matväg som inte är speciellt gott. Det kanske är fantastiskt för någon annan, för varför skulle det annars finnas sådana rätter, men inte så gott enligt mig. Därför skulle jag vilja ha ett piller för de måltider där man varken har tid eller möjlighet att äta något mumsigt. Som idag till exempel. Hu för färdiga måltider.
Men jag tar igen njutningen ikväll. För då blir det bland annat scampi i vitlök och klyftpotatis i stark tomatsås. *arghlarhglarlgh*
Ikväll blir det även bio: nya Hulken. Jag har blivit allt mer skeptisk gällande denna film. Oron för tv-spelssyndromet är stor. Men samtidigt är det Edward Norton och Tim Roth. Och Tony Stark. Är riktigt kluven nu. Jag lägger mig mitt emellan och hoppas på förnöjsam underhållning i popcornland.
Denna något nördiga tröja finns nu i mina ägor. Kan någon gissa från vilken film den är från?
Killen följde dock inte med, för sådant är visst olagligt på de flesta platser. Nåväl. Fler tröjor kan avnjutas och inhandlas på Last Exit To Nowhere.
Empire är filmtidningen med stort F. Den är informativ, rolig och elak – allt jag söker när det gäller bra läsning. Och så är de sådana fullkomliga filmnördar att det värmer långt in i hjärteroten.
I det nya numret kan man avnjuta tio sidor om The Dark Knight. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är exalterad. Jag tror mycket på denna film som utlovas vara mörkare än den första.
Men jag måste försöka att stilla min iver inför Jokern och komma ihåg att filmen inte handlar om honom utan om Batman och Harvey Dent. Som regissören Christopher Nolan säger om Heath Ledgers karaktär: …”he cuts through the movie the way the shark does in Jaws. He just kind of comes and goes and causes complete mayhem”… Hmm… och hur ska det stilla min iver? Damn.
I övrigt skriver Empire detta om den engelska The Escapist: ”Brian Cox trying to break out of prison. Do you need to know any more to want to see it?” Nej, det behöver jag inte.
Men för att placera lite grädde ovanpå moset så är även Damian Lewis med och spelar ”creepily soft-spoken top convict”. Måste ses.
Jag har gillat Christopher Eccleston sedan jag såg och avgudade Shallow Grave. Han är även ondskefullt bra som Norfolk i Elizabeth. Men G.I. Joe? Jag är skeptisk. Men när de övriga skådisarna i deras tajta skinnkreationer packar helautomatiskt maskingevär, pistoler, mini-gun och armborst(?) som favoritvapen, förlitar sig den stiligt kostymklädde Eccleston på ”Sheer, evil brain power”. Sådant måste applåderas.
Och för alla som någon gång under er ungdom såg Evil Dead-filmerna och föll för en viss Bruce och hans hakcharm, så gissar jag att filmen My Name is Bruce är något för er. En alkoholiserad, trailerboende och B-filmande Bruce Campbell tas för sin karaktär Ash av ett fan och blir indragen i en kamp mot en kinesisk demon. Låter det inte för härligt? Jag kommer i alla fall att skratta hela vägen till bion.
Förövrigt rekommenderar jag hans självbiografi If Chins Could Kill: Confessions of a B-movie actor. Mycket intressant och rolig läsning.
Smart av Helmet
Hey, it's late
I can barely see straight
You're barely standing out
You talk, you feel
You wanted something that's real
I am pretending now
I know that you're smart
You mentioned it before
You can read and write
I bet baby, you perform
Aim low
You just met me I know
But I feel something right now
So aim low
Just let yourself go
All I need is tonight yeah
Tonight could be
Kept between you and me
I don't need to know your name
Your aim is off
Just boys in here and they're soft
I'll give you something to tame
I know that you're smart
You mentioned it before
You can read and write
I bet baby, you perform
Aim low
You just met me I know
But I feel something right now
So aim low
Just let yourself go
All I need is tonight yeah
Gårdagen var trevlig. Jag gillar festivaler, men är inte så förtjust i människor. Speciellt inte människor i stora grupper. Det går inte riktigt ihop, men så är det. Människor är idioter. Det finns undantag, jag vet, jag känner några av dem. Men resten är idioter. Detta kommer speciellt fram i situationer där många människor samlas och ska dela på samma yta.
Jag stod och försökte njuta av ett visserligen influensasjukt men ändock bra Queens of the Stone Age, men det gick inget vidare. Folk (läs: idioter) gick hela tiden in i mig och ställde sig i vägen. Men så lyste en stjärna upp scenen. Josh Homme blev sned på säkerhetsvakterna som försökte hindra folk att crowdsurfa. Kommer inte ordagrant ihåg hur det bittra talet gick, men det involverade: We’re not at your fucking grandmas house. If we can play with the flu, you can let these kids party. Sedan vände han sig till publiken: And stop throwing shit at me or I’ll butt fuck you in front of your friends. If you don’t believe me, just ask Norway.
Efter det kändes allt plötsligt bättre. I do love the smell of bitterness in the evening. Bäst var Make It Wit Chu, Go With the Flow, No One Knows, Little Sister och bitterheten, naturligtvis. Och Steve, Josh säger hej.
Foo Fighters hade mer energi och levererade en lite mer än en och en halv timmes spelning. Dave lyckades prata sig till lite extra tid men verkade besviken på att de inte fick spela sina vanliga två och en halv timme.
Under den första låten var det så många som åtta personer på scenen. Ljudtillskott som cello, fiol och orgel höjde verkligen upplevelsen av deras låtar. Men det kunde ha utnyttjats ännu mer. Efter första låten försvann de flesta av de övriga under nästan en timme för att komma tillbaka igen först sista halvtimmen.
Bäst var My Hero (speciellt pianotillskottet), Monkey Wrench och Everlong. Foo Fighters är ett roligt liveband, men Queens of the Stone Age har nog fler starka låtar.
Idag känns det dock som att någon hällt cement i mitt huvud. Jag behöver sömn.
När man besöker sitt barndomshem är det nästan omöjligt att inte möta de skuggor som lämnades kvar där. Skuggor och rester som väcker minnen, leenden eller viljan att åka därifrån.
Själv möttes jag av brev. I massor. Under min uppväxt hade jag ett antal brevvänner och jag sparade alla brev jag fick. Brev från personer som jag nu inte har en aning om vilka de är. Några få minns jag. De andra har jag inget minne av alls. Men i breven frågar de om saker som jag uppenbarligen berättat för dem om. Surrealistiskt. Och lite skrämmande. Hur kan man helt glömma en människa?
Jag har till och med bild på vissa av dem, men ändå ringer ingen liten klocka. Istället står den där, långt inne i huvudet, i ett mörkt hörn täckt med damm och spindelnät. Den har inte ringt på många år nu. Igenrostad. Tyst.
Undrar hur många av mina brev som finns kvar där ute. Undrar hur många av dem som minns mig. Undrar om det var jag eller de som slutade att skriva...
Har några spindlar fått sätta livet till måntro? Jag är inte ett fan av sol och värme, men regn är fan trist. Fast jag är inget fan av spindlar heller, än så länge har jag inte mött någon som jag gillat, så jag kommer knappast ställa upp i en demostration om fler dör. Men är det för mycket begärt att regnet ska hålla sig till natten?
Men regn är inte bara fel. Regn är faktiskt riktigt trevligt då man kan sitta inne och titta på film eller tv. Håller på att titta igenom första säsongen av House. Det är fortfarande riktigt bra. Riktigt jävla bra. Alldeles för få avsnitt dock. Du, Sophia...?
Jag kommer inte iväg på någon större festival i år. Istället får jag sitta hemma medan andra åker och tittar på Rage Against The Machine på torsdag. Men jag är inte bitter (hoppas att de ställer in).
Så denna vecka och till viss del förra är ett enda stort pepp inför WTAI på lördag. Queens of the Stone Age! Foo Fighters!
Jag är lite extra exalterad med tanke på att det kanske, kanske (hoppas, hoppas) innebär att Dave Grohl kommer att trumma in några QOTSA-låtar.
Jag har visserligen blivit besviken förut gällande sådant här (om A Perfect Circle är förband till Deftones bör man för i helvete kunna begära att de spelar the Passenger), men jag kan inte låta bli att naivt hoppas.
They who fight Foo
---Nu ska jag titta på Life och Damian, Damian Lewis! Hoho, haha, hihi!
Little Sister av Queens of the Stone Age.
Hey sister why you all alone?
I'm standing out your window
Hey little sister, can I come inside, dear?
I wanna show you all my love
I wanna be the only one
I know you like nobody ever, baby
Little sister can't you find another way
No more livin’ life behind a shadow
You whisper secrets in my ear
Slowly dancing cheek to cheek
It's such a sweet thing when you open up, baby
They say I'll only do you wrong
We come together cause I understand
Just who you really are, yeah, baby
Little sister can't you find another way
No more livin’ life behind a shadow
Är inte dialekter härliga?
Jag är faktiskt omåttligt fascinerad av dem. Alla är intressanta på sitt vis och det är egentligen ingen som jag skulle kalla ful. Några är visserligen lite alldagliga och får kanske mest sitta ner under logdanserna, men alla har sin charm.
I Värmland, där jag huserat några dagar nu, finns det en osalig uppsjö av varianter av värmländska. Såg någon Hajk när ni var små? Hursomhelst var det Bengt Alsterlind som ledde sommarlovsbarnen genom hemgjorda experiment för att sedan visa Goliat och Gnuttarna. Han huserade i Sola-i-Karlsta. Lite glatt till sättet, närmare norska sidan.
Bengt-Åke Gustavsson, tränare för hockeylandslaget (fråga mig inte varför jag vet det), pratar lite mer Karlskoga-variant - hu gåre me läsinga? Lite mer släpande. Helst med fler ö:n än som mänskligt kan sättas in i ord: ölöppnörö (ölöppnare).
En annan Värmlandsbo som spridit värmländskan utanför landskapets skogsgränser är Kenny Bräck med en skogsgurglande Arvika-variant.
Värmlänningen kan ses som harmlös men ibland lite charmig. Men även lite korkad. Beroende på vem man frågar. Men det brukar vara rätt lätt att höra om man är därifrån.
Min dialekt har spätts ut lite på senare år då jag nu bor i 08-land, men jag tror att den alltid kommer att finnas kvar i bakgrunden. Visserligen undrade min handledare häromsisten om jag var från Västergötland. Han sade att han inte riktigt kunde placera min dialekt, utan suttit och försökt komma på det. Blev lite irriterad faktiskt. Inte för att han gissade fel, utan för att jag trodde att lyssnade när jag berättade om mitt C-projekt. Min naivitet gav sig till känna ännu en gång.
Hursom, lite semester i hemtrakterna bjuder alltid på trevligt sällskap och god mat (därav rubriken). Finns det något trevligare än att sitta ute en sval sommarkväll och äta grillat och dricka lite öl tillsammans med vänner? Just nu kan jag faktiskt inte komma på något.
Ibland märks det att jag är Tvilling. Tudelad. Har alltid varit lite hypokondrisk, men har samtidigt väldigt svårt för att gå till doktorn. Det är vissa problem att kombinera dessa två. Det leder som oftast till att jag bara går omkring och är övertygad om att jag lider av något riktigt nasty.
Jag är även helt övertygad om att något piller skulle kunna göra mig normal, både till kropp och sinne. Ett litet piller och charmen som jag egentligen besitter bryter ut och bländar alla runt mig. Och alla applåderar. Sedan vaknar jag.
Säsongsstart för CSI: NY ikväll. Jag skulle önska att det vore lite mörkare, lite mer rå och skitig gata. Lite mer New York. Men det är tydligt att det bara dör folk på extravaganta fester eller klubbar. Vart är alla roliga fall? Vart är seriemördarna?
Kvällens avsnitt var tråkigt med fall som inte väckte något intresse. Det ena slingrade de in i värsta snårskogen innan de kom tillbaka till början igen. Det andra var också tråkigt. Det är ALDRIG bra när tittaren kommer på saker så pass tidigt att när karaktärerna väl kommer på det så finns inget intresse kvar.
Sedan… om folk nu är så ”smarta” att de kan planera ett mord där vapnet är dödliga maneter, har man då inte vett nog att hålla käften när CSI kommer och ställer frågor? Men nej, erkänn allt. Om det inte vore så att jag inte har ett liv eller att man då och då får avnjuta lite New York-vyer, så skulle jag inte titta.
0...0...0... av earthtone9
thousand rays
thousand leaves
thousand breaths
thousand days
waiting for life to end
waiting for life to fall
I have never felt so
ready in all my life
feel the breeze on my face
the waters cleanse me
my hand is in your hand
my head is in your arms
thousand days
thousand reasons
thousand fears
thousand years
waiting for life to end
waiting for life to fall
I have never felt so
ready in all my life
