När jag såg att Sex Pistols skulle komma till Peace & Love var min första reaktion: lever de fortfarande? Tydligen gör de det, men frågan är väl om de borde. Jag är, som tidigare påpekats, av åsikten att man även måste se dålig film för att verkligen kunna uppskatta de bra. Detta gäller inte för musik. Och det gäller verkligen inte för jobbiga, brittiska åldringar som bara snackar skit från scenen.
John Lydon – you’re No Fun.
Thåström var på mycket bättre humör, en riktig upplevelseförhöjare. Att jag fortfarande tycker att Imperiet-låtarna är bättre än hans andra beror kanske till viss del på nostalgi, men de raka rocklåtarna fungerar faktiskt bättre till både text och melodi. Och även om jag visste med säkerhet att ingen Peace, Love & Pitbulls-låt skulle dyka upp, så kunde jag inte låta bli att hoppas lite. Naiv som vanligt.
The Haunted är nog det band som jag sett flest gånger (utom möjligtvis m.m.i.) under de senaste tio åren. Men något har hänt. Antagligen har min musiksmak ändrats en hel del för nu är Haunted bara tråkiga. Total flatline.
När David Eugene Edwards äntrade scenen tillsammans med en trummis, gitarrist och basist fnittrade jag som den lilla skolflicka jag är. Ett fulltaligt Woven Hand! Men det var något som inte riktigt stämde. Edwards verkade vara på lite dåligt humör. Sådant stör helhetsupplevelsen för mig.
Men bortsett från den kinkige sångaren var själva musikupplevelsen fantastisk. Bra låtar, stundtals riktigt hårt och säga vad man vill om karln men han kan verkligen sjunga. Fick tyvärr inte höra Sparrow Falls, men dock fantastiska The Speaking Hands, Dirty Blue och för mig helt oväntade Your Russia. Riktigt bra. Och den kortaste timme jag någonsin varit med om.
I övrigt sågs: Promise and the Monster, Roky Erickson och Clutch – the mob goes wild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar