Det ljuva livet...

Jag ska egentligen inte klaga, för det finns alltid någon som har det sämre. Jag ska inte klaga, men...

Efter att ha gått vilse i regnet på väg till intervjun, kom vi inte enbart fram en halvtimme senare än tänkt utan var även blöta som två regndränkta katter kan bli. Efter att vi tagit i hand och intervjun skulle börja bestämde sig min talförmåga att helt strejka. Fick inte fram ett ord. Som tur var jobbar jag ihop med en ypperligt vältalande människa, så det gick bra ändå. Men inte tack vare mig.

På väg hem gick jag på fel tåg, på grund av trötthet, förvirring eller allmän omedvetenhet om omvärlden - välj själva. Jag blev visserligen medveten om det rätt snabbt, men hann naturligtvis inte av i Årstaberg utan fick gå av i Älvsjö. Där fick jag jag finna mig i att se det tåg jag egentligen skulle ha gått på, åka iväg i fjärran medan jag gick till rätt perrong.
Trött och less satte jag mig på en bänk där jag strax efter blev fångad i ett rökmoln då tanten (läs: aset av kvinnligt(?) kön) bestämde sig för att göra min dag ännu bättre. Jag tycker och accepterar (till en viss gräns) att rökare ska få röka utomhus, men det gör inte min önskan att slänga ner skrället på spåret mindre.

Nu är det meningen att jag ska utvinna någon slags energi från någonstans inne i mig, som inte redan gett upp och somnat i fosterställning, och transkribera. Jippie.