Denna långhelg har varit till för att ladda de batterier som levt på sparlåga sedan någon gång i höst… eller till och med sena sommaren. Det har gått rätt bra faktiskt. Även om den snö som kom igen var ett litet bakslag. Våren får allt se till att komma nu.
Hur som helst har helgen inneburit en massa film. Det är visserligen inget ovanligt, that’s how I roll. Men av de åtta filmer som jag har sett har fem av dem varit sådana jag ALDRIG sett tidigare. Det är lite ovanligare.
Jag och min filmtittarpartner började med Illusionisten. Den var över förväntan. Kanske inte så svårt då jag egentligen inte hade några förväntningar på den. Det var en rätt vacker film kostymvis, och jag gillade illusionerna. Jag tycker dock inte att Edward Norton gjorde sitt bästa, hans brytning kändes alldeles för konstlad. Jag brukar gilla Norton och anser att han är riktigt bra skådespelare, men i denna film sopade Paul Giamatti helt banan med honom.
Nästa film var Tropic Thunder med Ben Stiller, Jack Black och Robert Downey Jr. De fejkade trailerna i början var helt fantastiska, alltid roligt med kängor till andra (vågar jag säga ”inte så bra”) filmer. Det var en del humor som var lite swing-and-a-miss-aktiga för min del, men i stort så var den mycket sevärd. Den kommer inte stå i min filmhylla, men om ni ska se en enda film där Tom Cruise är underhållande på ett bisarrt dansant sätt så kan Tropic Thunder vara filmen.
Big Nothing med Simon Pegg och David Schwimmer. Denna hade jag missat helt. Antagligen för att den inte kom upp på bio här. Förvecklingar och klantiga brottslingar brukar vara en ingrediens som lockar till många skratt och Big Nothing var inget undantag. En trevlig överraskning som köptes osedd för 29 spänn i mataffären.
Little Miss Sunshine var en helt fantastisk film. Ångest, bisarrhet och humor i en trevlig folkvagnsbuss-förpackning. Man kan inte låta bli att förälska sig i denna disfunktionella familj som ger sig ut på road-trip till en skönhetstävling, med besvikelser, död och skratt i bagaget. Abigail Breslin, Greg Kinnear, Paul Dano, Alan Arkin, Toni Collette och Steve Carell är alla fantastiska på sitt vis.
Guds Stad. En Brasiliansk Boy’s in the Hood-aktig film med vissa Guy Richie-tendenser. Baserad på en verklig persons bakgrund, handlar filmen om en fotografs uppväxt i Guds Stad. En uppväxt fylld med våld, kriminalitet, knark och korruption. Denna film kunde ha varit en två timmars ångestresa, men förutom några scener går Guds Stad inte riktigt ner på djupet. Trots detta, eller kanske tack vare detta, är det en bra och sevärd film.
Utöver dessa blev det även Hot Fuzz, Wall-e och Iron Man som jag inte tycker behöver någon direkt presentation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar