Ljuset

Jag börjar att se ljuset i slutet av tunneln. Det har varit en pärs. Jag kan tänka mig att det blir lite lättare ju mer erfarenhet man får. Men såhär första gången, ansvarig för layouten av en hel tidning, har jag pendlat mellan ångest och ren och skär panik. Jag har även pendlat mellan att vilja skrika "jag är bara en praktikant, jag kan inte det här" till att rycka på axlarna och tänka "det är lugnt", vilket har fått mig att känna mig en aning personlighetskluven.
Jag kan inte förklara hur roligt det har varit, hur gärna jag vill fortsätta med detta som yrke, hur mycket jag har lärt mig och hur mycket jag vill fortsätta att lära mig. Jag kan inte heller förklara hur jävla skönt det är att se det där ljuset - underbara, ljuvliga, himmelska ljuset - i slutet av den där mörka tunneln. Och när omslag och inlaga är inskickat till tryckeriet kommer jag nog fälla några lättnadens tårar, innan det är dags för det nervösa att ännu en gång fylla mig i väntan på papperstidningen. För tänk om allt blivit fel. Om alla bilder är dåliga, om texter hamnat fel eller något har försvunnit. I skolan när man lämnat in saker hittar man alltid småfel som man inte upptäckt tidigare för att man stirrat sig blind. Tänk om det blir så nu med. Men nu kan alla som köper tidningen se det... Hu, kan inte tänka så nu. Nu ska jag bara tänka på ljuset.