Jag har kommit fram till att min kropp är en jävla drama queen. Med en idiot till ägare (jag är lite trött på dem båda faktiskt). Lyckades bli sjuk och liggandes nästan hela gårdagen. Faith No More-dagen. Det var en kombination av inte så genomtänkta beslut, som inte hade varit några problem för sig själva, men som tillsammans klubbade mig helt. Hur som låg jag där och tänkte "jag kan inte missa Faith No More, jag kan bara inte missa Faith No More, snälla skaffa en rullstol och rulla mig dit!". Men ingen rullstol behövdes. För trots darriga ben och ett envetet illamående lyckades jag och min snälla skötare ta oss dit. Jag missade tyvärr de första tjugo minutrarna, men resten var så fantastiska att det inte känns som hela världen (jag försöker intala mig det i alla fall).
Att jag lyckades stanna resten av spelningen är ett bevis på vilken kraft det finns i musik. I bilen på väg dit satt jag och försökte att inte kräkas, blev yr så fort jag kom ur bilen och inget kändes vidare bra. Men när vi närmade oss festivalområdet och man började kunna höra den där ljuva stämman genom stadens gator... den energi som plötsligt fyllde mig och gjorde mina steg rakare och stadigare, hade jag aldrig aldrig aldrig kunnat uppmana på egen hand.
Visst, jag orkade bara stå och titta på drygt två låtar sammanlagt, men jag hittade en plats där jag kunde sitta och åtminstone se screenen. När inte en cowboyhattsbärande människa ställde sig mitt framför. Grrr.
Och det är sant att det var svårt att hålla leendet levande under hela spelningen, speciellt när illamåendet stod mig upp i halsen, men det fanns där inombords. Hela tiden. Faith No More är ett band som jag ALDRIG trodde att jag skulle få se. Aldrig. Och nu har jag sett dem. Det är svårt att fatta. Och jag vill se dem igen! Och igen och igen och igen. Ja, ni fattar.
Så de delar av 2009 års Peace & Love-festival som jag vill sammanfatta och ta med mig är en smart och rolig Henry Rollins, ett fantastiskt Faith No More samt ett ljuvligt boende tillsammans med ljuvliga människor.
3 kommentarer:
Åhh, sånt är ju bara såå typiskt!
Starkt att ta sig dit ändå, hoppas du mår bättre nu´:)
PS. hört om musikdopning: Haile Gebraselassie satte sitt inoficiellt världsrekord världsrekord genom att lyssna på Scatman. Micheal Phelps som simmade till sig guld i OS i Peking hade precis innan lyssnat in sig på Lil Waynes "I´m Me". (fråga inte varför jag minns sånt här)
Vi är alla så glada att du orkade ta dig med och kolla en stund. Det kändes som om du inte skulle orka en där ett tag..
Hoppas att både du och skötaren klarade hemresan och att ni mår bra nu?!
Tack för en fantastisk helg!
ooj oj oj: du är så rolig som minns sådant där :D
Hanna: nu är det okej. Helt otroligt att det utvecklades till en epidemi. Hoppas verkligen att du slapp det värsta.
Skicka en kommentar