300 spartaner och fyra Oscars senare…

Jag har hört talas om Frank Miller sedan tidigare, men aldrig läst något som han har gjort. Den tidigare filmatiseringen av Sin City imponerade inte så mycket på mig, vare sig det gällde storylinen eller det visuella intrycket.

Så när det var dags för 300 förväntade jag mig inte så mycket. Själva storyn är knappast avancerad; våld och stolthet eller stolthet och våld, beroende på hur man ser det. Men det visuella! Shit vilken snygg film!
Det har aldrig, aldrig räckt för mig tidigare att filmen var snygg (löv som faller på ett visst sätt och sådan crap) om inte storyn har imponerat, men helt plötsligt räcker det. Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på att bilderna ibland mer påminner om stillbilder än film. Som konstverk i sig, av den gamla skolan.
Sådant uppskattar jag.

Jag får väl erkänna att jag inte var speciellt upphetsad över att se The Departed heller. Så här i efterhand tar jag med glädje tillbaka detta. Det är långt ifrån min favoritfilm och jag kommer antagligen aldrig äga den själv, men jag blev absolut glatt överraskad.
Det är inte bara våld, blod och gangsterliv. Förutom att det är miljoner kändisar med (och jag överdriver inte så himla mycket), så bjuds man även på bra karaktärstolkningar och en i alla fall för mig oväntat humoristisk film.
Och jag kan inte hjälpa att heja på Matt Damons karaktär (vanligtvis vill jag ha mina män lurviga med skägg och hår som verkar leva sitt eget liv, men han ser ju så snäll ut!).
Men jag gillar slutet, speciellt slutbilden på kupolen i bakgrunden och den lilla råttan på balkongräcket. Ett perfekt avslut.

Och nu är det dags för Alien, som är lika gammal som jag, men som eventuellt överlevt tidens tand en aning bättre… Go Ripley!