Att drömma om framtiden

I mitten av januari hoppas jag att väntan är över. Att praktikplatsen är min. Att mitt sociala handikapp inte förstört mina chanser. Att min naivitet inte gjort mig besviken ännu en gång. Det är svårt att slappna av. Svårt att ta det lugnt. Och dagarna rinner mellan mina fingrar.

Så jag försöker tänka på något som jag vet kommer att hända. Arvikafestivalen. Det var ett tag sedan sist. 2003, då Ministry roade med en väldigt bra spelning. Då bodde vi i stuga, med säng, dusch, kök och tv. Och Bad Taste.
Det blir stuga även denna gång. Vuxenfestival. Och jag gillar det. För även om jag i vissa avseenden fortfarande är fem år, så har jag svårt för att vistas bland fulla tonåringar utan att det börjar rycka i avtryckarfingret. De äter upp mitt tålamod för mänskligheten lika snabbt som de häller i sig sin alkohol, grisar ner sig på festivalcampingen och ökar på sin vanliga ljudvolym. Även om jag en gång också var en jobbig tonåring, så har jag aldrig åkt på festival för festandet. Jag har åkt för musiken. För banden som man inte hade möjlighet att se annars. Festandet var en parantes. Ett sätt att umgås med tältgrannarna.
Jag har varit på Arvikafestivalen tre gånger: 1996, 1998 och 2003. Skulle åkt 2001 också för att se PJ Harvey, men var snäll och stannade hemma med en sjukling istället. Men till sommaren är det alltså dags igen. Och det är naturligtvis Depeche Mode som lockar.

Vid det laget är praktiken över och förhoppningsvis har jag ett jobb. Ett jobb som låter mig åka på festival. Ett jobb som räddar mig från tristessen att inte ha något att göra, som räddar mig från bördan över att vara skuldbelagd utan vetskap hur jag ska kunna betala tillbaka.

Drömma går ju.