Jag har beundrat Hugh Laurie på avstånd alltsedan jag såg honom som fjollig prins i Blackadder. Han hade ett slags utseende som gjorde att man log bara man såg honom. Ett roligt ansikte, helt enkelt.
Hans ansikte, och han själv också får jag förmoda, har vuxit upp lite. Tyvärr har jag missat hans mer allvarliga prestationer.
Jag tycker inte att House infaller under ”allvarligt” även om det är en dramaserie (?) eftersom Lauries karaktär, självaste dr. House är otrevlig på ett väldigt humoristiskt sätt.
Hey, I can be a jerk to people I haven't slept with. I am that good.
Jag erkänner gärna att jag var lite besviken på House som serie under den första säsongen. Upplägget kändes kopierat gång på gång. House är lite grinig och vill oftast inte ta fallet innan någon specifik detalj fångar hans intresse, de experimenterar och gissar en massa vilket får patienten att må sämre och sämre, vilket leder till att de börjar ifrågasätta varandra tills voila! Patienten är botad!
Men, när jag såg reprisen av säsongen, som visades varje vardag, kom jag in i det mycket bättre och lagom till andra säsongen satt jag fastnaglad framför tv:n.
Och det bevisar ju bara min tes om att tv-serier ska ses oftare än bara en gång i veckan. Minst ett avsnitt om dagen, helst fem.
That's absurd. I love it.
Sedan måste jag ju bara nämna att hans gästspel i Vänner är superbt.
Den fjärde september är det säsongsstart för House igen på tv4.
Titta då!
2 kommentarer:
har bara sett några lösryckta avsnitt i vintras, men älskade genast! ville köpa alla säsongerna men de var så rackarns pricey dammit!
Ja, tv-serier tenderar tyvärr att vara rätt dyra.
Vi borde gå ihop och begära att Stockholms stadsbibliotek köper in lite tv-serier som man sedan kan låna och titta på!
Skicka en kommentar