Passive bullet use…

För mig kan läsandet av en bra bok vara som att bli kär. Jag vill inte riktigt lägga ifrån mig boken och när jag måste göra annat (som att göra rätt för mitt uppehälle osv), finns boken alltid i mina tankar. Jag blir glad bara att tänka på den och kan gärna skjuta på både måltider och möten enbart för att få spendera en liten stund extra med den.

Låter det sjukt? Må så vara, men det är så jag fungerar.

The Straw Men av Michael Marshall var inget undantag. Jag läser inte en bok på 484 sidor på tre dagar om den inte är bra. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, det första kapitlet var lite långdraget innan det som egentligen hade någon relevans hände. Men efter det så var magpirret och även leendet där.
Marshall har den slags mörka humor som jag gillar och som kanske inte går hem hos vem som helst, men som får mig att stundtals nästan skratta högt.

... while passive smoking may be bad for you, passive bullet use will take you down quicker.

Dessa humoristiska meningar livar upp texten och ger även liv åt karaktärerna. Man gillar dem helt enkelt och vill att det ska gå bra för dem.

I do have a licence to carry a concealed weapon, which surprised them. But they observed, reasonably enough, that the licence doesn't say I can wave it around in bars.

Men det är inte bara det roliga som binder mitt intresse, själva storyn är också fascinerande. En hemlig sekt med armar långt ut i världen, en seriemördare med storhetsvansinne och en hemlig bakgrund som vecklas fram för huvudkaraktären genom hela boken. Det är bra skrivet och framfört, även om man som läsare kan räkna ut vissa saker innan huvudkaraktären gör det. Det är bra, med spännande och skrämmande scener som får mig att sitta som på nålar utan möjlighet att sluta läsa.

Tills sidan 453, då Michael (fucking) Marshall tar död på min favoritkaraktär.
Och inte på något heroiskt sätt (har försvarat sig bra men blir till slut övermannad eller offrar sig för att rädda de andra), utan låter någon smyga sig på honom, bakifrån och pang du är död.

Så luften går ur mig och tyvärr även ur boken. Visst det finns en del spänning kvar men avslutningen är lite långdragen och till viss del även lite moralkakig.
Jag kan rekommendera denna bok, även om det är lite motvilligt med tanke på att min favoritkaraktär får huvudet avskjutet.