Det tog sexton år för Nine Inch Nails att behaga sig till svensk mark för en konsert. Då var det 2005 års Hultsfredsbesökare som kunde se ett av musikvärldens underverk. Och trots att det fortfarande var ljust ute när de gick på var det otroligt mäktigt att se och leendet på mina läppar försvann inte en enda gång. Kanske var det för att det var första gången som jag såg dem live. Kanske var det regnet som inte enbart skapade en perfekt stämning utan också jagade bort de personer som skulle ha stått där och tittat enbart för att de inte hade något bättre för sig just då. En ljuvlig kombination alltså, speciellt för en person som mig som inte är så förtjust i stora folksamlingar.
Andra gången var i april på Annexet, som inte direkt är mitt favoritkonsertställe, men som var fullt av förväntansfulla fans. Och med första trumtakten är leendet där. Visst, jag fick inte höra alla låtar som jag ville och det var knappast den epilepsivänligaste ljussättningen. Och visst, det var några musikaliska missar från bland annat ljudkillen och det var inte heller samma energi på scenen som under Hultsfredspelningen eller som man sett på deras ypperligt utmärkta live-dvd:er. Men varje band som kan locka publiken till stämsång har på sätt och vis lyckats – God is dead, and no one cares. If there is a hell, I’ll see you there.
Och nu, fyra månader senare, infann sig leendet ännu en gång. Trots att det är många låtar som är samma sedan förra gången så fick vi även sex nya. Den stora överraskningen var ”Dead Souls” från soundtracket till the Crow. Ljudet var riktigt bra och Trents röst höll rakt igenom, vare sig det var hårdare ”Last” eller softa och mörka ”Hurt”. Det verkade även som att humöret var gott på scenen och Trent levererade både en och två hela meningar till sin publik.
Under denna konsert stod jag inte bakom ljudbordet som på förra, utan satt ner på läktaren (att stå framför scenen går ju bort på grund av min människofobi). Och jag måste säga att det var en alldeles ypperlig plats då strålkastarna, som annars envisas med att träffa mig i ögonen och ge mig huvudvärk, helt missade mig! Jag blev bara bländad några få gånger. Underbart!
Ljuset var förövrigt väldigt välplanerat och uppenbart påkostat. För när man inte har ett regn att ta till måste man skapa stämning på annat vis och det ljuslandskap Nine Inch Nails förmedlade gjorde susen. Trent ensam framför en ljusfond som visade regnande ljus gjorde exempelvis ”Hurt” om möjligt ännu starkare.
Det riktigt mysiga med Nine Inch Nails kan man finna i publiken – en salig blandning av syntare, hårdrockare, allyssnare och (vågar jag säga det?) emos. Personer som lyssnat sedan första skivan Pretty Hate Machine kom ut 1989 och personer som inte ens var födda då. Föräldrar med sina barn, äldre med NIN-tröjan under kavajen och det söta lilla paret som gick hand i hand och såg ut att vara typ tio år. Alla är där av samma anledning: att njuta av musiken.
Låtlista:
Hyperpower! (year zero)
The beginning of the end (year zero)
Last (broken)
March of the pigs (the downward spiral)
Piggy (the downward spiral)
Heresy (the downward spiral)
Survivalism (year zero)
Burn (the natural born killers soundtrack)
Gave up (broken)
Me I'm not (year zero)
The great destroyer (year zero)
Eraser (the downward spiral)
Only (with teeth)
Wish (broken)
The good soldier (year zero)
Dead souls (the crow soundtrack)
No, you don't (the fragile)
Suck (broken)
The hand that feeds (with teeth)
Head like a hole (pretty hate machine)
Hurt (the downward spiral)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar