Good thing we like a challenge

Så, jag tittade på tredje filmen i serien om zombie-mördande Alice och den följer samma välbekanta mönster. Denna i post-domedag a la Mad Max-kostym. Förutom att kämpa mot blodtörstiga zombies som tagit över hela världen, måste hon även kämpa mot bovarna från paraplyföretaget. Ingen rast, ingen ro.

Folk dör som flugor, som vanligt i en sådan här film. Ingen chock där. Vi har sett det förut, men det är alltid ett plus när de använder statister i masker och smink än datoranimeringar. Hundarna i början är schyssta och scenen där konvojen vaknar upp omringad av korpar skulle ha gjort Hitchcock stolt.
Sedan besvaras frågan: hur många zombies kan man få in i en container? Jag kanske inte ska avslöja antalet, men jag kan säga att det är en imponerande siffra (och kom ihåg: vit är också en bokstavsfärg). Typ 73 dödade i bild. Och ja, jag räknade.

Slutstriden (för en sådan finns alltid) avslutades på ett lite upphackat vis, utan egentlig uppvisning på vad de kunde utföra. Och så känns egentligen hela filmen. Dessutom slutar den på ett sätt som stinker möjlig uppföljare. Ingen chock där heller utan mest tråkigt.

Så jag blev inte värst imponerad. Men det var faktiskt inte den sämsta filmen jag såg i helgen. Jag såg även Hannibal Rising och det enda jag kan säga är: usch. Jag skulle kunna berätta för er vad jag tyckte om filmen, men det skulle bli en romanlång harang fylld med spott och svordomar och det vill jag bespara er. Dessutom är jag trött. Så det enda ni får är ett: usch.
Så: Usch!