Actually I really, really don't want to be on this boat with you

I tisdags började jag titta på en film. Först nu är den klar. Det måste vara världens längsta film. Inte speciellt spännande. Inte speciellt rolig, förutom några småskratt någon gång i torsdags. Och om två timmar känns som fyra dagar, så är det något som inte riktigt är som det ska vara.
Han sägs ha talang, den där Mr. Ripley, men jag är föga imponerad. Istället blir jag mest irriterad över hur fantastiskt korkad han är. Han kunde ha tagit sitt pick och pack och dragit någonstans där han inte riskerade att möta folk som kände honom eller den person vars identitet han tagit över. Men nej, han stannar och vecklar in sig. Mer och mer. Och mer.
Och nu kanske ni tänker att om han inte hade stannat så hade det inte blivit någon film. Men det hade faktiskt varit att föredra framför denna evighetsgäspning.