Veckan i serier

CSI
Denna vecka kändes lite som ett mellanavsnitt, det hände saker men allt kändes lite urvattnat och ytligt. Är det Sara månne som påminner mig om avsnitten där hon var jobbig? Nåväl, hon åkte igen så förhoppningsvis är CSI tillbaka med starkare tag nästa vecka.

House
House drogar Wilson i smyg. Wilson drogar House i smyg. En vanlig dag på jobbet. Förutom att House faktiskt log. Han har ett fint leende. Jag gillar samspelet mellan de två. Det fungerar bättre än mellan de övriga just nu. Forman ska sluta. Eller? Bestäm er.

Grey's Anatomy
Denna serie har jag på sistone mest tittat på av ren vana och samtidigt funderat om det inte är dags för lite aktiv dödshjälp. Denna vecka var det dock 5:ans reklam som fick mig att titta. Jag tror att den nya doktorn kan vara den friska fläkt som Grey's behöver. Och det säger jag inte enbart för de rödhåriga tendenserna eller de blå ögonen. Det säger jag för att de övriga karaktärerna fortfarande känns urvattnade och tråkiga.

Medium
En mordkomplott med förgiftade värktabletter. Inte det mest spännande fallet, men så tittar jag inte heller på denna serie för enbart fallen. Oftast inte, i alla fall. För det är familjen och deras samtal, problem och vardag som lyfter Medium. Vanligtvis vill jag se så lite som möjligt av karaktärernas privatliv i liknande serier, de ska bara lösa genomtänkta fall, men jag gillar verkligen familjen Dubois. Och jag gillar verkligen Medium. Det är dock synd att man alltid kan räkna ut saker innan Allison gör det. Som att mötesplatsen var en flygplats i detta avsnittet. Men man kan väl inte få allt.

Criminal Minds
En galen stalker. Som inte blinkade. Ovanligt avsnitt då de oftast involverar döda offer. Men det funkade även med ett levande. Inte lika bra som det varit, men jag kan gå med på ett mellanavsnitt då och då.

Fringe
Jakten efter svar fortsätter, i samma takt som förut. En fråga bara: krossas glas i så höga hus så lätt? Känns lite oansvarigt. I vanlig ordning ställs fler frågor än som får svar. Men Charlie var med lite mer än tidigare. Det gillas.

Studio 60 on the Sunset Strip
Åh, va bra!

Veckans frustration

I Need a Man av Eurythmics.

I don't care if you wont talk to me
You know I'm not that kind of girl
And I don't care if you wont walk with me
It don't give me such a thrill
And I don't care about the way you look
You should know I'm not impressed
Cause theres just one thing that I'm looking for
And he don't wear a dress

I need a man

Baby baby baby, don't you shave your legs
Don't you double comb your hair
Don't powder puff, just leave it rough
I like your fingers bare
When the night comes down, I can turn it round
I can take you anywhere
I don't need love, forget that stuff
You know that I don't care

I need a man

I don't need a heart breaker
Fifty-faced trouble maker
Two timing time taker
Dirty little money maker
Muscle bound cheap skate
Low down woman hater
Triple crossing double dater
Yella bellied alligator

I don't care if you wont talk to me
You know I'm not that kind of girl
And I don't care if you wont walk with me
It don't give me such a thrill
And I don't care about the way you look
You should know I'm not impressed
Cause theres just one thing that I'm looking for
And he don't wear a dress

Ute i verkligheten

Ute i verkligheten slåss skinnskallar med vänsterextremister på Sergels Torg. Varför vill man spendera sin lördag så? När man kan fika. Och gå på utställning.
Tittade in en sväng på Henrik Isakssons vernissage på galleri Ikon. Det var en liten utställning. Klaustrofobisk. Stora fina bilder. Men få. Vin eller Sprite att dricka och armbågar att gå in i.
Den okultiverade delen av mig tyckte att det var mysigare att fika. Gott te och trevligt sällskap. Alltid välkommet.

Kommande, kommande, kommande

Die Welle
Jag tror att Die Welle kan vara en scary film. Inte på ett skräck-aktigt vis utan läskig för att den visar på hur lätt människor kan ledas in i sektliknande idioti. Trailern visar egentligen för mycket för att vara en bra trailer. Men när scenen där läraren kommer in och alla ställer sig upp i likadana vita skjortor visas (från 1:42), ryser jag av obehag. Jag tror inte filmen kommer lyckas att hålla den känslan rakt igenom, men den kan vara värd en titt.
5 december.

RocknRolla
Äntligen (får man väl säga) kommer Guy Ritchie med en ny film. Old school vs. new school. Alla efter samma byte. Gerard Butler, Tom Wilkinson, Thandie Newton och Jeremy Piven m.fl. Jag förväntar mig snabba klipp, klantiga brottslingar och svart humor. Beroende på vilken trailer man ser, får man dock lite olika uppfattning om filmen.
12 december

The day the earth stood still
Jag har aldrig gillat Keanu Reeves. Jag tycker att han är stel och tråkig. Men här spelar han en alien i människorform, så det är möjligt att det funkar. Jennifer Connelly och Kathy Bates brukar dock vara bra. Denna remake, eller detta berättande av en tidigare berättad historia, har potential att bli en schysst film med snygga effekter, men känns just nu mest konstig om man tittar på trailern.
12 december

Transporter 3
Men herregud. Kom igen! Behövs det verkligen en till sådan här film? En uppvisning av Jason Stathams pumpade kropp och titta-vad-vi-kan-göra-i-slowmotion. Men vill ni se en klichéfilm, varsågod. Håll er bara borta från mig.

Och lite längre fram i tiden:
Monsters vs Aliens
I mars nästa år (april här) landar aliens i Amerika och de enda som kan stoppa dem är monstren. Vill ni se filmhistoriens sötaste rymdskepp verkar Dreamworks nya animerade film Monsters vs Aliens en film för er. Den verkar åtminstone vara en film för mig. Och inte enbart för sött rymdskepp och insektsmarsvinsmonster. Hugh Laurie gör rösten till den icke(?) galna uppfinnarkackerlackan. Say no more, say no more.

Det behövs varma känslor en dag som denna

På grund av det förflutna. Nutiden. Och det som kommer. Med blicken bort från den kalla verkligheten känns allt lättare. Trevligare. Varmare.

Det pirrar lite i magen. Det gör faktiskt det. Jag kommer på mig själv att le, utan egentlig anledning. Inte ens veckans första tyvärr-mail fick mig ur balans. Det andra kommer dock slå hål i en dröm och alltså vara svårare att rycka på axlarna åt. Men jag har byggt upp en grund.
En grund av leenden, av skratt, av andfåddhet, av varma känslor. Jag är kär. Fånigt kär.
Det är inte ömsesidigt, men det gör inget. Och efter 22 avsnitt kommer det att vara över. Men för nu, låter jag mig svepas med.

Tänder ett ljus...

… för en liten tjej som skulle ha blivit tre år idag om inte världen varit så hemsk och orättvis som den är.

Ja, jag är fem år

Idag började inget vidare. Det tog en och en halv timme att komma upp ur sängen efter att klockradion gick igång. Det är mer än vanligt, om man säger så. Väl uppe går allt i slowmotion. Jag är hängig. Och nere.
När man är trött och nere måste man ta till sådant som piggar upp och gör en på bättre humör. Söta saker gör mig alltid på bättre humör. Igår köpte jag en liten Toad, och jag kan verkligen inte låta bli att le när jag ser honom. Och jag behöver le idag, då jag är alldeles för hängig för att ge mig ut och gå på bio. Putläpp.

Toad

I do love my muffins

Janeane Garofalo (1997).

I väntan på nästa tyvärr-mail

Ja, jag är negativ. Född sådan. Men det är svårt att vara positiv när man kommer från en intervju och känner att man inte fick sagt det man ville säga och stakade sig på resten.
Men jag kommer inte behöva sitta och tänka på det. Inte alltför mycket i alla fall. Denna vecka har jag nämligen ovanligt mycket inplanerat, som biobesök i Uppsala imorgon, som middag på onsdag, som middag på fredag och vernissage på lördag. Och kanske ännu en intervju.

Just nu är det dock svårt att sluta tänka. Därför ska jag förlora verkligheten en stund och njuta av första och tyvärr enda säsongen av Studio 60 on the Sunset Strip.

Veckans favorit i repris

Right in Two av Tool.

Amatörvideo

Lite humor

Simon Evans, Comedy Store 2003

I filmens värld

Tiden går. Och jag står still. Persiennerna har varit neddragna hela dagen. Ville inte se att allt går vidare där ute i verkligheten. Dagarna springer iväg och jag får inget gjort. Har ingen kraft att ens försöka.

Så något annat att tänka på, något att göra som inte direkt innefattar verkligheten. Så lite tid och så mycket att välja mellan:
Nyckel till frihet, en måste-ses-film med bland andra Tim Robbins och Morgan Freeman, kl 22.00 på tv400.
The Game, där en materiellt rik finansman (Michael Douglas) får en födelsepresent, som vänder upp och ned på hela hans tillvaro, av sin bror (Sean Penn). David Fincher-paketerad film kl 22.30 på kanal 5.
One Hour Photo med en förvånandsvärt skrämmande Robin Williams i huvudrollen. En snygg film om besatthet, kl 22.30 på tv3.
Lida, med en övertygande galen Kathy Bates som "tar hand om" sin skadade favoritförfattare (James Caan), kl 23.30 på tv6.

I övrigt går även:
X-men kl 19.35 på tv3
Apocalypse Now kl 21.00 på tv4Film
Guds Stad kl 23.00 på svt2

Från mörker till bisarra karaktärer

Låt Den Rätte Komma In är egentligen en söt kärleksfilm som råkar ha mord- och vampyrinslag. En mobbad killes behov av vänskap i den svenska 80-talsvintern, kantad med snö, skuggor och mörker.
Kåre Hedebrant övertygar i rollen som den mobbade Oscar. Man känner med honom, trots att han är snorig i största delen av filmen (hu), och förstår hans önskan till hämnd. Genom sin speciella vänskap med den nya grannflickan Eli får han styrkan att stå upp för sig själv.
Låt Den Rätte Komma In erbjuder vanlig svensk realism med ovanligt snygga skräckscener. Förutom några få undantag, som mestadels finns i början av filmen, har Lindqvist och Alfredson lyckats med det svåra konststycket att få de svenska replikerna att kännas äkta. Skuggor och mörker gömmer visuella brister och gör exempelvis klättringen på sjukhusväggen och scenen i Elis badrum kittlande bra. Scenen i badhuset där kameran bara visar det som syns under vattnet är riktigt schysst. Ett effektivt sätt att skapa rätt stämning, utan att visa för mycket. Och det är ledmotivet för hela filmen som är lågmäld och lite trevande, samtidigt som den ger rätt mängd information vid rätt tillfällen.
Jag blev glatt överraskad av denna film. Dock kan man fråga sig hur Eli lyckats överleva så länge med tanke på att hennes hjälpreda visade sig vara en rätt klantig mördare.

Låt Den Rätte Komma In får tre och en halv välpoppade popcorn.

När det gäller Burn After Reading så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. För den var bra, men inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Jag ställer stora krav på bröderna Coen då jag vet att de kan. Det är kanske därför som jag inte blev helt glad av denna film. Jag tror att det beror till hälften på själva filmen och till hälften på mina alltför höga förväntningar.
Skruvade karaktärer finns dock med, skruvade händelser och förvecklingar som alla är ingredienser som brukar göra Coen-filmerna så ypperliga. Men Burn After Reading kändes kallare, inte lika kärleksfullt bearbetad och timad.
Frances McDormand är något av en älskling sedan Fargo och hon gjorde mig inte besviken här heller. George Clooney fungerar bra i sin bisarra roll. Brad Pitt klarar sig lite bättre än väntat, även om komedi fortfarande inte känns helt naturligt i hans händer. Bilden av John Malkovich med morgonrock och yxa är klockren.
Så visst erbjuder Burn After Reading skratt. Speciellt fungerar den något trötta ordväxlingen mellan J.K. Simmons och David Rasche på CIA:s kontor riktigt bra. Filmen erbjuder även den (för mig i alla fall) mest oväntade dödsskjutningen sedan Pulp Fiction. Det är inte att pinka på.

Burn After Reading får dock tre smått besvikna popcorn.

De ger mig gråa hår...

Jag börjar bli gammal. Jag har sett tecknen förut, men samtidigt har jag väl egentligen aldrig känt mig ung. Dock blev det rätt klart nu när jag tittade igenom 2008 års sexigaste män (enligt People) och såg nästan enbart pojkar. Är de ens 20 år? Torra bakom öronen? Vart är alla män?
Hugh Jackman, som vann detta år, är väl visserligen en man. Även Daniel Craig. Annars var det, kanske, fyra eller fem till. Av sammanlagt 16. Så ja, jag börjar nog bli gammal.

För övrigt gillar jag denna bild på Daniel Craig. Inte enbart för att de riktigt blå ögonen syns, utan även för att jag verkligen tycker om när delar av ansiktet vilar i skuggor. Mustigt.

Blaha...

Eventuell spoiler-varning:

Men CSI, vad håller ni på med? Här hade ni chansen att dra ut på handlingen lite, skapa lite misstankar om korruption inom kåren, låta det spridas till ännu fler. Men vad händer? De kommer på vem den verkliga boven är inom den första kvarten! Wow. Så spännande.
Hela avsnittet kändes blaha. Kände visserligen lite med Grissom, men annars var det mest tråkigt.
Egentligen var detta första avsnittet på den nya säsongen. Det ställs vanligtvis lite extra krav på de första avsnitten (och de sista), som ska skapa intresse och mersmak (och lämna en med en längtan till nästa säsong). Här var det tur att 5:an bara fortsatte att visa serien utan paus, för detta var ett svagt avsnitt. Bättring tack.