Smokin' uselt

Det börjar med en massa information staplat på varandra. Jag kan ha lite förståelse för sådant, man kan behöva viss information för att komma in i handlingen. Helst ska det inte behövas utan det ska ge sig efter hand, men ibland behövs det.
I Smokin’ Aces känns det bara onödigt. Vad vill jag veta? Vem som är målet och varför, samt vilka som är efter honom. Inget mer behövs, det kan fortsättningen av filmen ge.
Men, nej, i denna film ges information som gör att ”överraskningen” i slutet inte blir någon överraskning. Tråkigt.

Jag kan vara en rätt så jobbig filmtittare, då inledningen sätter en slags ribba över hur jag upplever resten av filmen. Om inledningen inte imponerar på mig eller roar mig så dämpar det min entusiasm inför resten av filmen. Det är så jag fungerar. När det gäller Smokin’ Aces försökte jag att frångå detta för att ge filmen en chans, men det ledde bara till att jag blev ännu mer besviken.

Jag såg en trailer för denna film där målet, Buddy Israel (Jeremy Piven – som alltid gör ett bra jobb), ställdes i mitten av galna, professionella och välbeväpnade lönnmördare. Det verkade inte vara en film som jag skulle springa till bion för att se, men som jag kunde tänka mig att slötitta på en söndagseftermiddag. Action i (och jag vet inte varför jag fick för mig detta) Snatch/Lock Stock-stil.
Men istället fick jag en film som verkade innehålla två helt olika historier, och ingen av dem var bra. Och slutet var inte bara ologiskt utan även uselt.

En film med försök till Tarantino-dialog, vissa riktigt schyssta men nästan helt outnyttjade karaktärer och en handling som lämnade mig med känslan av att ha blivit både själsligt och mentalt kränkt. En timme och 44 minuter som jag aldrig får tillbaka.
Se hellre Reservoir Dogs, Snatch, Boondock Saints eller Lock Stock and Two Smoking Barrels.
Smokin’ Aces… usch.
Men jag får väl skylla mig själv. Om man tittar på Rotten Tomatoes sida så fick Smokin’ Aces bara 27 procent. Illa.

Fast, The Number 23 av Joel Schumacher med Jim Carrey fick bara åtta procent på Rotten Tomatoes. Det borde ju betyda att den inte är så bra, men The Number 23 imponerade faktiskt på mig. Den var till och med bra.
Naturliga karaktärer och förhållanden, bra tempo genom nästan hela filmen, en twist som i alla fall inte jag räknade ut i förhand samt mani och paranoia. Riktigt bra.
Scenerna ur boken var till en början som ur en saga för att sedan gå över i ett överexponerat uttryck i serietidningsstil. Riktigt schysst.

Muuaahahahahaha

Ja, jag vet. Jag är en liten flicka. Jag fnittrar som en just nu i alla fall.
Såg just CSI och miniatyrbrottsplatsmakarmördaren (vill du utmana mig i Alfapet, eller?) var med... och kom undan. I love it!!!!

A man could kill from sunup to sunset
and still his work would never be done.

Tihi!

Serier, serier, serier…

Det är så otroligt populärt med tv-serier nu för tiden. Det är klart, det har alltid funnits tv-serier, men det känns som att det på senare år har skett en explosionsartad ökning (ungefär som med serietidningsfilmer).
Detta sker naturligtvis på både gott och ont. Fantastiska serier har kunnat få sin plats i tv-tablån, men samtidigt har även mediokra och rent av usla serier fått samma chans.

Det som stör mig dock är att vissa mindre bra serier har fått fler säsongschanser än serier som har visat mycket större potential. Nu fick i och för sig Carnivàle två hela säsonger på sig att bygga upp en stadig tittar-klientel, vilket kanske är en säsong mer än vad vissa andra får. Men hur många olika Law & Order-serievarianter behövs det egentligen? Eller CSI-varianter för den delen (I hate Horatio Caine).

Vi kommer nog alla ihåg den där första serien eller serierna som verkligen fångade vårt intresse (eller är det bara jag?) och som fick oss att inse vilket fantastiskt verktyg tv-serieformatet kan vara.
För min del var det Twin Peaks och Uppdrag Mord (Homicide – life on the streets). Efter det var det Arkiv X och Millennium (även om de tenderade att vara bättre i början än i slutet).

Jag följer inte på långa vägar alla serier. Vissa har jag följt slaviskt, andra har jag sett några avsnitt av men har sedan slutat titta av ett eller flera skäl och vissa har jag inte ens gett en chans. Vissa har jag inte förstått tjusningen med förrän jag följt dem genom dvd-boxen istället för på tv:n. Som The Shield.

Och apropå nya serier: vem har inte någon gång drömt om att ha en superkraft? Om du inte har sett Heroes än kommer chansen den femte september då denna serie har premiär på kanal fyra. Titta då!

Sedan kanske jag går händelserna i förväg nu, men Dexter har premiär på 6:an den 24 september! Michael C. Hall (från Six Feet Under) är perfekt i rollen som Dexter – blodstänksanalytiker om dagen och seriemördare om natten.

Denna serie måste ses! Basta!

Film, film, film…

Förutom Secret Window har det även blivit The Incredibles, Dinner Rush och Dark City från filmhyllan och Spaced från tv-seriehyllan denna helg.

Om man har bestämt sig för att enbart se en enda superhjältefilm, så välj i så fall The Incredibles, som är en riktigt bra animerad film om superhjältar med James Bond-inspirerade inslag.
En film med skurkar vid namn Bomb Voyage och the Underminer kan inte vara dålig. Dessutom är Jack-Jack söt och Edna Mode helt ljuvlig.

Dinner Rush inleds med en konversation mellan två äldre italienska män som låter så naturlig att det nästan känns som att man tjuvlyssnar på ett vanligt samtal. Och det är ungefär den känslan som hela filmen frammanar. Ett besök på en riktig restaurang, där fokus ligger på maten och där maffiainslagen mer är en sidohistoria.
Det ordnade kaoset i köket, personalen, gästerna och dialogen känns äkta. Matlagningsuppvisning ackompanjerad av musik och allt ser gott ut, vissa rätter kan man nästan känna doften av. En bra film helt enkelt.

Dark City är en mörk film. Bokstavligt. Belysningen är dunkel genom hela filmen, med undantag av vissa barndomsflashbacks, och det har inte enbart att göra med att handlingen utspelas under kvällar och nätter. Ljuskällorna som används är ofta ljuskällor som faktiskt är i bild, vilket ger en klassisk noir-känsla.
Men det är inte bara ljussättningen som är bra. Scenografin ser ut som kulisser, vilket ger rätt känsla för handlingen och undervärlden är full av schyssta inslag och makapärer.
Men det bästa måste ändå vara de bleka, smala och skalliga figurerna i mörka Pinhead-aktiga rockar som leviterar och håller staden i ett stadigt experimentellt grepp.

Tv-serien Spaced är skapad av samma herrar som Shaun of the Dead och Hot Fuzz och det är samma slags humor. Många film- och seriereferenser som lockar till igenkännande skratt. En riktigt rolig serie och jag hoppas att andra säsongen är lika bra som den första.

Och apropå Simon Pegg, så ser jag fram emot Run, Fat Boy, Run med Dylan Moran och Hank Azaria (hurra).

And it was the key to Heeeeeeeell!!

Jag har sett långt ifrån alla filmatiseringar av Stephen Kings alster. Men det är även långt ifrån alla som man behöver se. Vissa bör absolut undvikas. Som The Mangler till exempel.
Guldkornen är absolut The Shawshank Redemption, Misery, Stand By Me, Apt Pupil och The Shining.
Men det är speciellt en kortfilm som jag vill uppmana alla att se och det är ”Battleground” som ingick i serien Nightmares and Dreamscapes. Utan dialog lyckas Brian Henson regissera ett ypperligt humoristiskt stycke som inte enbart får William Hurts karaktär att blöda, utan även mitt hjärta att le. Om ni har möjlighet: se den!

En av Kings filmatiseringar som verkar ha gått lite under radarn är Secret Window (2004). Och helt oförtjänt, för denna film är riktigt intressant.
Huvudkaraktären Mort Rainy (Johnny Depp) är en författare (vad annars?) som blir anklagad av en främmande man (John Torturro) för att ha plagierat dennes historia och krävs därför på rättvisa.
Johnny Depp gör en trovärdig karaktärstolkning som lite sliten i kanterna med ett charmigt nyvaket hår. De komiska inslagen, som uttrycks genom barnslig aggression mot städhjälpen och frun samt genom ljuvlig småsinthet mot frugans nya kille Ted, stärker karaktären och gör den bättre. John Torturro är bra som alltid. Filmen lyfts av skådespelarinsatserna av dessa herrar.

Men det finns även annat som lyfter denna film, öppningsscenen är riktigt bra och den långa kameraåkningen som leder oss från naturen utanför författarens hus, upp mot huset, in genom ett fönster och ner en våning och genom en spegel för att sedan stanna på huvudkaraktären är otroligt bra. Kameraföringen är förövrigt bra genom hela filmen och de små flashbacksen till scenen vid motellet eller scenen där Morty retade upp Ted, är perfekta med en nypa av underbar humor.

Slutet på filmer är väldigt viktiga för mig och tyvärr kunde slutet på Secret Window vara bättre. Sista klippet som är på några sekunder är riktigt bra, men jag tycker filmen kunde ha slutat vid spadscenen för scenerna som leder upp till slutet drar bara ner på det intressanta. Det är aldrig bra när man som tittare säger: ”Där borde filmen ha slutat” och så fortsätter den i tio minuter till.
Men, men, man kan inte få allt.

Nu ser jag fram emot 1408 med John Cusack!

I hate Horatio Caine.

Det finns otrevliga, nonchalanta och hycklande karaktärer i de flesta tv-serier eller filmer. Men den som tar priset är ändå Horatio Caine i CSI: Miami. Denna varelse som inte tittar rakt på andra utan från sidan, som tar på sig sina solglasögon (även inomhus) innan sista biten av varje punchline.
Kanal 5 envisas med att visa upp ett antal av dessa punchlines (med eller utan glasögon på) i sin reklam för programmet och när jag ser detta hamnar jag i ett tillstånd mellan illamående och självmord.

Det måste stå i hans kontrakt att han ska få första tjing på de sämsta one-liners som finns. Ungefär som det stod i Jean Claude Van Dammes (usch) kontrakt att han måste visa rumpan i varje film eller att kaptenen i Miami Vice alltid skulle få sista ordet i varje scen han var med i.
Frågan är väl om David Caruso själv tycker att han är cool. Om manusförfattarna tycker att de gör ett bra jobb. Den som sa okej till detta borde få stryk.

Enjoy. It's dreadful, but quite short

Tre säsonger av Black Books är genomtittade. Arton avsnitt på typ tjugo minuter vardera. Ganska lagom faktiskt.

Handlingen är enkel: Bernard Black har en bokhandel vari han helst sitter och dricker vin & röker, samtidigt som han försöker undvika konfrontationer med sina kunder.
Hans anställde och tillika slagpåse Manny (Bill Bailey), utnyttjas till fullo för alla slags sysslor.
Tillsammans med neurotiske Fran (Tamsin Greig) bildar de en trio som är svår att vara likgiltig inför.

Bernard är otrevlig, antisocial, ohygienisk och alldeles… alldeles… underbar.
Fran balanserar upp de båda andra, men bidrar samtidigt med sin egen humoristiskt dekadenta touch.
Manny… det räcker egentligen att bara titta på Manny för att man ska fnittra lite, då hans ansiktsuttryck och hår är en stor del av hans komiska bidrag.
Half Iago, half Fu Manchu. All bastard.

Och det är sådan där brittisk humor som kan vara helt underbar – man-skrattar-högt-och-missar-det-som-kommer-efter-det-roliga-så-man-måste-spola-tillbaka-roligt – ELLER som får en att titta på sin serie-tittar-partner och yttra "What the *beep*".
Som tur är överväger det förstnämnda och Black Books är riktigt, riktigt bra.

There may have been an incident, possibly involving a kitchen item and a hand. And maybe the hand was Manny’s and maybe the item was a sandwich toaster, and maybe I introduced them to each other.

Kanske är jag dock en aning partisk, då en av skaparna av Black Books och den eminente karaktären Bernard Black råkar vara Dylan Moran – en av mina absoluta favoritkomiker.

Which one of you bitches wants to dance?

Good lord, are you having a bowel movement or a baby?

Jag har beundrat Hugh Laurie på avstånd alltsedan jag såg honom som fjollig prins i Blackadder. Han hade ett slags utseende som gjorde att man log bara man såg honom. Ett roligt ansikte, helt enkelt.

Hans ansikte, och han själv också får jag förmoda, har vuxit upp lite. Tyvärr har jag missat hans mer allvarliga prestationer.
Jag tycker inte att House infaller under ”allvarligt” även om det är en dramaserie (?) eftersom Lauries karaktär, självaste dr. House är otrevlig på ett väldigt humoristiskt sätt.

Hey, I can be a jerk to people I haven't slept with. I am that good.

Jag erkänner gärna att jag var lite besviken på House som serie under den första säsongen. Upplägget kändes kopierat gång på gång. House är lite grinig och vill oftast inte ta fallet innan någon specifik detalj fångar hans intresse, de experimenterar och gissar en massa vilket får patienten att må sämre och sämre, vilket leder till att de börjar ifrågasätta varandra tills voila! Patienten är botad!

Men, när jag såg reprisen av säsongen, som visades varje vardag, kom jag in i det mycket bättre och lagom till andra säsongen satt jag fastnaglad framför tv:n.
Och det bevisar ju bara min tes om att tv-serier ska ses oftare än bara en gång i veckan. Minst ett avsnitt om dagen, helst fem.
That's absurd. I love it.

Sedan måste jag ju bara nämna att hans gästspel i Vänner är superbt.

Den fjärde september är det säsongsstart för House igen på tv4.
Titta då!

Popcorn!

Bra dialog. Välanvänt soundtrack. John Cusack som lönnmördare. Behöver jag säga mer?

Egentligen inte. Men för er som inte är så lättövertalade, kan jag säga att Grosse Point Blank inte bara kan erbjuda bra karaktärer som exempelvis en något deprimerad lönnmördare och en stackars terapeut, musik som passar som handsken till handlingen samt snabb och genomtänkt dialog. Filmen är rolig också.

Visst, den kanske har en hel del ulli-mulli-gull-tendenser, men kräkkänslan infinner sig inte ( i alla fall inte för mig).
Och så innehåller den sådana där tragikomiska scener som bara kan uppkomma på tioårsjubileumsklassmöten.

Dessutom är Hank Azaria med. En must-see-film alltså.

Debi: You're a psychopath!
Martin: No, no. Psychopaths kill for no reason. I kill for money… It's a job... That didn't come out right.

Fuck! Ass!

Tanken är att titta igenom alla de filmer som står på tv-hyllan här hemma. Återupptäcka gamla godingar och se vilka som verkligen har överlevt tidens hårda framfart.

Denna gång var det dags för The Boondock Saints från 1999, där två religiösa bröder (Sean Patrick Flanery & Norman Reedus) ger sig ut på ett korståg för att göra sig av med dåliga människor. Detta görs till viss del tillsammans med Rocco – en helskön karaktär. Total loser, men ändock helskön.
FBI-agenten Paul Smecker (Willem Dafoe eller Madonna, välj själv) går i deras fotspår och får frustrerat försöka komma fram till vad som hänt vid varje ny brottsplats.
Scenen vid lönnmördarens hus där Willems karaktär går igenom vad som hänt är helt suverän. There was a fire fight!!

Överhuvudtaget är det schyssta klipp, bra karaktärer och även en bra längd på filmen. Se den, dammit!

Och nu för att citera ännu en bra karaktär (Doc):
Why don't you make like a tree, and get the fuck outta here?

En bit av verkligheten?

Det har skrivits spaltmeter om varför vi tycker om reality-program. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen, för ärligt talat, så har jag ingen aning om varför jag gillar vissa program.
Jag tror att det för min del handlar om tävlingar där talang är en förutsättning. Det är något fängslande med att se någon göra något som denne är riktigt bra på. Det spelar egentligen ingen roll vad det handlar om.

Humor eller galenskap?

Det finns en tunn linje mellan galenskap & genialitet och konstnären Jan Stenmark korsar den om vartannat. Vissa av hans texter till de mer normala(?) 50- eller 60-tals bilderna får mig att se mig omkring och tänka: ”Jaha?” medan andra är helt briljanta.
Som denna till exempel:

Suveränt. Humoristiskt. Stort leende.

Något som var total galenskap var temperaturen på våning fyra i Kulturhuset. Inte hört talas om AC? Fläkt? Tydligen inte.

Apropå galenskap eller humor, bestäm själv, så upptäckte jag vid en hotellvistelse att Scandic hotell definierar Last King of Scotland som komedi… Jag undrar hur en film om en fullblodsgalning till diktator kan ses som en komedi. Men, vad vet jag.
De tyckte även att 300 var en detective/thriller, så jag börjar misstänka att det kanske inte enbart var total okunskap involverat vid kategoriseringen utan även en stor mängd alkohol/droger/lobotomi…

Passive bullet use…

För mig kan läsandet av en bra bok vara som att bli kär. Jag vill inte riktigt lägga ifrån mig boken och när jag måste göra annat (som att göra rätt för mitt uppehälle osv), finns boken alltid i mina tankar. Jag blir glad bara att tänka på den och kan gärna skjuta på både måltider och möten enbart för att få spendera en liten stund extra med den.

Låter det sjukt? Må så vara, men det är så jag fungerar.

The Straw Men av Michael Marshall var inget undantag. Jag läser inte en bok på 484 sidor på tre dagar om den inte är bra. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, det första kapitlet var lite långdraget innan det som egentligen hade någon relevans hände. Men efter det så var magpirret och även leendet där.
Marshall har den slags mörka humor som jag gillar och som kanske inte går hem hos vem som helst, men som får mig att stundtals nästan skratta högt.

... while passive smoking may be bad for you, passive bullet use will take you down quicker.

Dessa humoristiska meningar livar upp texten och ger även liv åt karaktärerna. Man gillar dem helt enkelt och vill att det ska gå bra för dem.

I do have a licence to carry a concealed weapon, which surprised them. But they observed, reasonably enough, that the licence doesn't say I can wave it around in bars.

Men det är inte bara det roliga som binder mitt intresse, själva storyn är också fascinerande. En hemlig sekt med armar långt ut i världen, en seriemördare med storhetsvansinne och en hemlig bakgrund som vecklas fram för huvudkaraktären genom hela boken. Det är bra skrivet och framfört, även om man som läsare kan räkna ut vissa saker innan huvudkaraktären gör det. Det är bra, med spännande och skrämmande scener som får mig att sitta som på nålar utan möjlighet att sluta läsa.

Tills sidan 453, då Michael (fucking) Marshall tar död på min favoritkaraktär.
Och inte på något heroiskt sätt (har försvarat sig bra men blir till slut övermannad eller offrar sig för att rädda de andra), utan låter någon smyga sig på honom, bakifrån och pang du är död.

Så luften går ur mig och tyvärr även ur boken. Visst det finns en del spänning kvar men avslutningen är lite långdragen och till viss del även lite moralkakig.
Jag kan rekommendera denna bok, även om det är lite motvilligt med tanke på att min favoritkaraktär får huvudet avskjutet.

Tre bra och en dålig...

Om man vill kan man titta på film hela dagen. Och kvällen. Och det är väl typ det jag har gjort.

Det började med The Truman Show som är en av de filmer som jag hört mycket bra om, men som för mig inte riktigt når ända fram. Missförstå mig inte, jag tycker inte att det är en dålig film, men den hamnar väl ungefär på samma ställe på skalan som Liar Liar som för övrigt var den andra filmen jag såg idag. Vissa roliga scener innan herr Carrey går lite för långt, varvat med lite för söta scener och oengagerande färdsträckor.
Bottennappet för kvällen var dock Plump Fiction, en parodifilm med ogenomtänkta skämt och skrala skådarspelarinsatser. Min åsikt har alltid varit att man måste se filmer som inte är något vidare för att verkligen kunna uppskatta riktigt bra film. Och visst, jag drog lite på smilbanden när några nunnor kom gående som kostymnissarna i Tarantinos mästerverk Reservoir Dogs, men det räckte inte så långt och jag måste erkänna att jag inte orkade se klart hela filmen. En rätt ovanlig företeelse när jag väl satt mig framför en.

Så trodde jag att filmkvällen var över för min del, men tänka sig, 3:an visar Tremors! Innan jag såg denna film för första gången var jag rätt skeptisk. Jag menar, maskliknande saker som kommer upp ur marken och äter folk. Kan det vara så bra? Ja, det kan det, på något obeskrivligt sätt. Och roligt! Det är inte handlingen som bär denna film, utan dess karaktärer. Det komiska samspelet mellan Valentine McKee (Kevin Bacon) & Earl Bassett (Fred Ward) känns genomtänkt och vapengalningarna Burt (Michael Gross) & Heather Gummer (Reba McEntire) är helt ljuvliga.

Broke into the wrong goddamn rec room, didn't you, you bastard!

Men som med många andra filmer (Aliens undantaget, förutom fyran) när det blir både tvåor och treor med samma handling så faller konceptet mellan springorna, även om trean har ett litet uppsving i och med Burt Gummers vapenarsenal. Men vad gör det ikväll när den första filmen lockar till glada miner!

Sommarlektyr

Det är dags för The Straw Men av Michael Marshall (Smith).

Friends. Neighbours. Serial killers.
Sarah Becker is the fifth girl to be abducted by a homicidal maniac. Judging from the state of the bodies that have been found, her long hair will be hacked off and she will be tortured. She has about a week to live.

Tidigare läsning under sommaren:

On Writing av Stephen King
– väldigt intressant och rolig läsning. En inblick i en författares liv och skrivsätt.

Anansi Boys av Neil Gaiman
– min favoritförfattare som alltid har ett bra språk och humoristiska inslag i sitt skrivande.

Man and boy av Tony Parson
– bra flyt i språket och en insikt i en förälders tillvaro, även om det i vissa avseenden råkar vara en rätt så disfunktionell person det handlar om.

Man and wife av Tony Parson
– tyvärr inte lika bra som Man and boy.